1464. Ett år

28 november

Jag vet vart roten till min apati ligger; jag vet varför mina ord är döda och stilla jag vet varför blicken är svag och flackande, jag vet varför min röst är sviktande och mina tankar avskärmade; för lite musik! För lite dans! Så ge mig, en mikrofon och jag ska skrika min väg upp till himmelen; ge mig en mikrofon och jag ska få er att dansa; och jag ska dansa med er. Ge mig musik, en orkester stor nog att fördriva tystnaden ur varje vrå, som fågelkvitter när natten är sen; ge mig instrument, ge mig era liv; jag ska spotta i mitt liv, jag ska spotta och blöda, skrika och gråta. Det är så det går till. Det är så man dansar och det är så man lever. Från varje gatuhörn och varje mörk gränd, till varje öde torg och varje vissen allé; låt dansen bli vår revansch. Revansch mot vad då? Revansch mot samhället! Vår revansch mot regeringen, vår revansch mot skolorna, vår revansch mot alla dom som går på stan och vet hur allting ska vara, så dansa då; och vi ska dansa dom förvirrade, på trottoarer, i busskurer, vår revansch mot rastlösheten och tidsfördrivet, dagdrivandet och alla trasiga skor; så ska vi döda dom, så ska vi döda dom, genom att dansa, döda dom som vargarna anfaller alla fiender dom inte dödat än!


29 november

Vaknade upp utvilad. Lyssnade på en föreläsning om Nietzsche som jag laddat ner. Drack kaffe.