1459. Ett år

16 november

Löven faller, dom har fallit ett bra tag nu. Träden skalas av och allén utanför kyrkogården liknar mer ett skelett. På skylten över porten står det: tänk på döden.


17 november

Människor skyndar hem som skuggor krypandes över fasaderna. Med axlarna spända, ryggarna böjda, huvudena sänkta. Bara under gatlyktorna syns dom. Skuggor kastandes mot fasaderna, sen tynande bort och jag kom att tänka på vad jag tänkte på alla kvällar i barndomen då jag inte kunde somna. Att det var en liten tjej som varje kväll när solen gick ner målade allting i mörka färger, och så fort solen gick upp målade hon allting i ljusa färger igen. Även fast det inte verkade särskilt trolig, kunde jag heller inte förkasta det helt säkert. Jag hade aldrig varit där. Nu är jag där, och jag vet fortfarande inte.


18 november

Tystnadens skri! Vindar som skriker mitt namn; vem är du? Vem är du? Vem är du? Som om jag någonsin behöver besvara den frågan. Med annat än just ett tystnadens skri.


19 november

Hur liten jag känner mig när jag tänker på att även jag ska gå döden till mötes. Det är bara en fråga om tid. Jag ska ligga där och titta på dom som tittar på mig, andas ett sista andetag, säga hej då. Långsamt somna in, som jag som barn somnade i baksätet på bilar. I framsätet spelade radion. På dödsbädden dessutom hålla skenet uppe. Vem kommer hålla min hand? Vad kommer klockan vara och hur kommer det kännas kvällen innan? Ska jag borsta tänderna? Ska jag äta något? Eller kommer jag hela dagen att veta att snart kommer jag att dö, det är ingen idé att dra ut på det. Den sista månaden; ska jag tvätta kläderna då? Handla delikatesser? Titta på nyheterna? Eller bara långsamt tyna bort. Avskärma mig, som ett sätt att förbereda sig. Det känns som att jag börjat nu. Jag kan inte börja nu. Jag måste fortsätta. Överleva varje dag. Överleva varje natt. På morgonen gå upp och dricka morgonkaffet. Planera dagen. Och han som sa att man skulle leva varje dag som om det vore ens sista. Vart ska man då hämta kraften ifrån? Jag lever varje dag som om jag skulle leva för evigt. Där hämtar jag kraften ifrån. En tro på att tiden stannar och precis när jag sluter ögonen kommer allt jag gjort tillbaka till mig, alla dikter jag skrivit, alla teckningar jag tecknat, alla listor jag listat, som en värld full av sand. Där förlorade, kvarblivna söner burit upp sina förfäders vrakdelar på land. Till att bygga ännu en båt, att segla därifrån med. I den sanden ska jag borra ner mina tår och låta vågorna skölja över varje spår av existens, varje spår av att någonsin ha levat alls. Och allt jag har gjort kommer brinna ut som en fackla utan någon att brinna för.


20 november

När jag var yngre trodde jag att alla som tittade på varandra hade haft sex med varandra, eller skulle ha sex med varandra. Jag trodde att om en man hjälpte en dam ut ur taxin så skulle dom hoppa in på närmaste toalett och ha sex. Jag trodde att alla hade sex, utan jag. Att mina klasskompisar hade sex med varandra. På ett sätt var utanförskapet enklare att förstå då. Det var dom mot jag, nu är det jag mitt i. Mitt i smeten, har sex ibland men är ensam för det mesta.


21 november

Kassörskorna har börjat säga "ha en trevlig dag", när dom lämnar tillbaka växeln. Överraskad över att någon så främmande person säger något så vänligt förmår jag aldrig att svara med något annat än "okay", eller "ja, ja". Som om jag måste framhålla att vi visst inte är vänner. Hur hade det förresten låtit om jag svarat "ha en trevlig dag du med". Det hade framstått stötande, nästan som att inkräkta på deras revir. Samtidigt har jag heller aldrig hört någon säga "ha en trevlig dag" med så lite passion i rösten, som om dom alls inte menade det, men blivit tillsagda att säga det för att vara trevliga. Deras munnar fortfarande stängda, bittra, blickarna tomma och håret grått. Kanske är det därför jag svarar så kortfattat, "okay", "jaja", mer som ett "detsamma".