1455. Hundra dagar: Drömmarna om råttorna i Indien

4.

På stäppen, några barn som dansade och i bussen, puh, tystnad och chauffören skrek varför ser ni så sorgsna ut, vi ska dansa, vi ska dansa, vi ska dansa och så satte han på musik. Ingen dansade, ingen reagerade, vi bara satt och satt och så satt vi hela natten sorgsna, och ledsna på väg till våra egna hem, om det så var slott eller kåkstäder, på väg till våra koncentrationsläger av folk som visste allt för väl vilka vi var; jag var inte sån, jag var tvärtom, desperat sökande efter dom som aldrig hade sett mig förut, men likt förbannad var jag lika sorgsen den natten, på väg till mitt eget koncentrationsläger, en flykt undan allt det där, tittandes ut genom fönstret räknandes mötande bilar, och undrandes i den nattliga, kyliga luften om det var allt som livet erbjöd, så stannade bussen och jag hoppade av, gick längs vägkanten och såg några lyktor närmandes på håll, liftade till närmaste stad, satte mig på trottoarkanten och såg solen gå upp, köpte in lite kaffe, och tänkte på det som varit, tänkte på den där natten i Manchester när jag jobbade i en köttfabrik, skar kött, sorterade kött, blev blodig om händerna och hela tiden utskälld av ledarna som var några irakier som gick runt och systematiskt hackade på oss nya arbetare, för långsamma! Snabba på! Tänkte på Ali - Foreman i Zaire -74, han vann, han vann, rusade farsan ner och sa på morgonen, han vann, jag kan inte fatta att han vann! Och så käkade vi havregrynsgröt med äppelsylt och daggen låg över gräsmattan och Muhammad Ali hade vunnit och jag drack upp mitt kaffe, försökte hitta en plats att lägga väskan på, kanske få några timmars sömn, i en mörk gränd såg jag en handskriven skylt, rum för 15 spänn, jag tog det, checkade in och lade mig på bädden som bara var en filt utlagd på en träskiva och spindelnäten täckandes fläkten och råttor gnagandes mellan väggarna, jag lade mig på sängen, på rygg och helt utslagen och för trött för att somna, det här var mitt liv och jag kände mig lika hemma som någonsin förut, somnade till slut och vaknade svettig, av att värmen tryckte på, den kvava luften och bilarnas tut, polisers sirener och jag tänkte på natten i Manchester igen, hur vi lastades in i minibussar på väg till nya fabriker, halvsovandes, väckta av chauffören och uppställda på led till att ta emot våra arbetskläder, givna order, som en armé av soldater som inte hade någonting att slåss emot, inte ens några gevär att slåss med, vi var bara där och det var allt och jag tänkte på vad jag tänkte den natten i Manchester hur Muhammad Ali hade stått mot repen i Zaire, i en rond, två ronder, tre ronder, fyra ronder, fem ronder, sex ronder, sju ronder, och i den åttonde ronden rest sig upp slagit två slag och poff, Foreman låg ner, folk skrek och folk dansade den natten och folk dansar än i dag men inte här, vi står och tar emot order, det är något fel, det måste vara något fel, vi borde dansa, vi borde dansa och vi kom in i fabriker, stora kossor hängandes i krokar från taket, med blod sipprandes från sina käftar, en gammal man med sin såg, demonstrerandes sin erfarenhet och skicklighet, tog sågen och sågade av ett ben, gav benet till oss och sa sätt igång, stå inte bara där! Jag tog min såg och sågade och dom andra tog sina sågar och sågade och vi hade ingen aning om hur vi skulle såga så vi sågade mest hur som helst och irakierna kommandes i sina orangea hjälmar som gjorde det uppenbart att dom stod högre än oss, dödliga, meniga soldater i blåa hjälmar, pekandes, tillrättavisandes, skällandes, såga så och så och jag drömde mig bort till främmande länder där rummen kostade 15 spänn och fläktarna var täckta av spindelnät och genom fönstret kunde man höra trafiken brusa, bilarna tuta och torghandlarna diskutera om sina priser, det var mitt koncentrationsläger, mitt hem, av folk som inte hade någon aning om vem jag var, och än mindre, brydde sig, det var mitt hem, det var mitt hem och jag gick ner på stan och drack en kaffe till, tänkte på dom orangea hjälmarna och alltid var det samma sak, jag jobbade bara där en natt, men varje på varje fabrik var det samma sak, orangea hjälmar, tillrättavisningar, blod och maskiners burrande och jag lyssnade på burrandet hela natten igenom, hade inte käkat något på hela dagen, hade knappt sovit den kvällen, det var kallt och jag hade några mynt i fickan, tog chansen och sprang ifrån när dom orangea hjälmarna var utom räckhåll, tvättade av händerna, sprang upp för trappan, lunchrestaurangen, soppa för några spänn, tog soppan och slevade i mig, allt vad jag hade tittade upp och där satt dom orangea hjälmarna, lite längre bort, iakttagande mig, rökande, skrattande, dom kom fram och frågade om benet redan hade sågats klart, jag sa att benet inte hade sågats klart och sprang därifrån, lämnade halva soppan kvar, sprang ut och tänkte på natten i Zaire, kunde nästan höra Foremans andetag, Alis andetag, flåsandet, slagen, dansen, stegen, och jublet när Foreman föll ner, knocken, och hur Ali inte slog ett sista slag utan lät Foreman långsamt, långsamt falla ner, bilderna rullades upp gång på gång, publiken i bakgrunden skrikandes hysteriskt, applåderandes, skakandes på sina huvuden, som tjurar i kedjor bara vrålandes, allt det där rullades upp och bilderna var så levande så att om jag bara blundade, och rörde vid köttstycket i min hand så var det Alis panna jag rörde, Foremans svett jag torkade av, jag tittade upp, dom orangea hjälmarna var där, alla andra jobbade och dom orangea hjälmarna stannade bakom mig, det är slut sa dom, du kan gå hem och kom inte tillbaka igen, jag lade bort sågen, struntade i att putsa den som jag hade blivit tillsagd om att putsa den, knöt mina skor och gick därifrån, jag hade inte tänkt att komma tillbaka hit ändå, sa jag när dom sa ändå, okay sa dom, okay sa jag, jag tog bussen hem, det regnade och jag var hungrig, somnade på bussen och vaknade upp vid busstationen, ur drömmarna om råttorna i Indien, fläktarna med spindelväv och trafikens buller, och om någonting var mitt koncentrationsläger så var det just det, drömmarna bort, drömmarna om att packa väskan och dra, utan att säga hej då, drömmarna, drömmarna, dom verkade aldrig lämna mig i fred.