1463. Ett år

24 november

Konsten att skriva för sig själv, och inte för andra. Rättare sagt: konsten att skriva för sig själv. Det är vad alla stora romaner har gemensamt. Så att när man läser dom får känslan av att stiga in på obehörig mark, in i deras revir, in i den privata sfären, in i zonen. Hur intressant är det med författare som skriver för andra? Och, okay, i fallen med Gogols Kappan och liknande, visst skriver dom för andra; men om någon annan som inte har en aning om att vi är där och smyger, som inte har någon aning att författaren är där, i zonen. Som barn på jakt efter adrenalin, söker jag mig till dom mest förbjudna av alla zoner. De mest otillgängliga. Som Kafkas dagböcker, Sartres Äcklet, och Goethes Den unge Werthers lidanden.


25 november

Att leva eller att berätta.

Det är frågan.


26 november

Kom igår natt på, när jag lade huvudet mot kudden att jag inte ätit på hela dagen, frånsett några skivor bröd till frukost. Kände hur hungern trängde på, men hade inte ork att gå upp och laga någonting; tryckte istället huvudet än hårdare mot kudden, blundade, i ett försök att somna i från hungern, somna innan hungern skulle bli så påtaglig att jag inte skulle kunna somna. Gick inte, men samtidigt blev jag alldeles för trött för att ens tänka tanken att ställa mig och laga mat. Låg och stirrade upp i taket, försökte tänka på något annat. Somnade.


27 november

Att drömma om döden. Döden är en plats där inga drömmar finns. Därför drömmer vi inte att vi är döda. Det är omöjligt.