1458. Hundra dagar: Molnen

Där var jag, vaknade upp en morgon och kände mig tom, tittade ut, sökandes efter någonting att titta på, men det fanns ingenting, det fanns bara minnen och drömmar, och det fanns inga drömmar annat än dom som fick plats i minnena, och just minnet var en dröm i sig, jag mindes, som jag minns idag, olika platser, olika torg, med vilka drömmar jag förknippade dom med, och det var alltid drömmar om att åka därifrån, så att allt jag mindes, som molnen på himlen, den morgonen var helt frånvarande, tomma och intetsägande. Jag vaknade upp bredvid Katie, hade nästan glömt av varför jag somnade bredvid henne, vaknade upp av att Katie kysste mig i nacken, lade sina händer runt min midja, viskade att hon tyckte om mig, och ville veta hur allting skulle bli, ville veta var jag stod, hon sa att för henne var jag bara en enda stor mystisk varelse, som hon inte visste någonting om, jag svarade inte, hon sa att det var för att jag var så mystisk och hemlighetsfull och tyst, som hon tyckte om mig, hon sa att jag påminde om hennes bror, hon sa att hennes bror var en sån som ibland kom och ibland gick, men ingen visste någonsin vart han var, och en gång när hon var sju år eller åtta år, sa hon, hade hon suttit vid köksbordet och ätit corn flakes och rostat bröd och på det rostade brödet hade hon haft sirap och socker och hon hade druckit varm o'boy den morgonen, och när hon satt där kom brorsan ner med en väska på ryggen, och sa hej då, jag drar till staterna nu, om morsan undrar vart jag är, så säg att jag åkt till staterna och att hon inte behöver vara orolig, och så lämnade han en lapp på bordet: morsan, jag drar till staterna nu, signerade 'brorsan', gick till tågstationen och åkte därifrån, och hon pratade om sin brorsa och hon pratade till mig, och jag svarade inte, jag låg med ögonen slutna, och hon drog sina fingrar genom mitt hår och jag sa ingenting, jag kunde inte säga någonting, jag hade ingenting att säga, och hon frågade om jag tyckte att hon var jobbig, om jag tyckte om henne, och hon frågade alla möjliga slags frågor och jag svarade inte på en enda, satte mig upp, tyst, tog på mig mina kläder och gick därifrån, sa hej då och vi ses, hon tittade på mig och när jag stängde dörren öppnade hon dörren igen och bad mig komma tillbaka och krama henne en sista gång, jag kramade henne en sista gång och vände om, jag visste ingenting, jag visste inte vart jag stod, vad mina känslor var, hur dom såg ut eller vad dom ville, jag var slagen, utmattad och rädd, livrädd att fastna i något spel, kära ner mig, och bli kvar. Jag sa ingenting, hade inte sagt någonting på flera dagar, kändes det som, jag bara satt och stirrade ut på molnen dagarna i ända, jag hade inga känslor, hon betydde ingenting, och jag korsade vägen utan att kolla mig för, en bil svängde in och körde nästan över mig, han tutade och gestikulerade med armarna, och jag tittade tillbaka på honom, med förstelnad blick, som om jag inte för en sekund fattade vad han tutade för, gick över till andra sidan, insåg att jag nästan blivit påkörd, överkörd, och dödad, men kunde inte bry mig mindre, firade med att tända en cigg, det var mitt sätt att fira på, mitt sätt att fira det faktum att jag fortfarande var vid liv, genom att dö lite till, och jag gick några kvarter. Satte mig på en bänk i parken, en tant satte sig bredvid och bad mig släcka cigaretten, jag släckte cigaretten och hon undrade om jag inte var rädd för att dö i förtid, om jag fortsatte röka, och jag tittade in i hennes gråstarriga, gamla, darrande ögon och jag tittade så i några sekunder, som för att förkunna att vad jag skulle säga var något viktigt, och jag svarade, nej, jag är inte rädd, och jag var inte rädd för att dö, den tanken skrämde mig inte längre, tanken på att vara död, kändes mycket närmare, mer relevant, än tanken på att bli gammal och grå, som henne, och jag svarade, nej, nej, vi ska alla dö någon gång och jag reste mig och gick, dagen passerade förbi, jag var slagen och hade ingenstans att ta vägen, gick förbi några skyltfönster i stan, där dörrarna var stängda, igenbommade, och lokalen tom och i skyltfönstret stod en hel rad av nakna skyltdockor och stirrade på mig, med sina självsäkra, nonchalanta, ansiktsuttryck och jag tittade på dom som dom tittade på mig och kände mig som dom, kände mig mer som dom än vad jag kände mig som mig själv - ingenstans fanns det någonting som intresserade mig, det fanns ingenting att brinna för, ingenting att tända eld på, ingenting över huvud taget och jag orkade inte längre bry mig ens om min apati, det var molnen och jag och molnen var bara fläckar på himmelen som inte längre skymde några sagofigurer, eller några gudar av något slag, jag gick gatan fram och det kändes som att jag hade genomskådat allt, allt, allt, precis allt. Tänkte sätta mig ner och skriva ett vykort till morsan och farsan, dom hade skrivit brev i vilka dom uttryckte sin oro över min situation, och för varje brev som jag inte svarade på, växte oron, till något slags kaos, jag hade inte hört av mig på flera månader och i sitt sista brev hade farsan berättat om en dröm han hade haft, där jag dog och nu undrade han om jag levde, och jag tänkte skriva ett vykort för att bevisa motsatsen, men det fanns inga vykort som var fina nog, eller fula nog, det fanns inga ord, som heller var passande nog, jag kunde skriva att jag levde, utan att knappt mena det, och jag försökte skriva någonting sånt där, men hittade inga vykort, fina nog, och struntade i det, satte mig på ett café av gymnasieungdomar, som pratade om hasch och sprit och engelskaprov, och dom fnittrade och jag tittade på dom, dom var förlorade, men vem var jag att kunna bedöma sånt? Och jag fiskade fram den sista cigaretten i cigarettpaketet, den var sönder och tillplattad av att jag hade suttit på den, jag hade lämnat vandrarhemmet där jag bodde och tömt allt jag hade i väskan, till en plastkasse som jag bar på, väskans axelremmar hade givit mig blåsor och skavsår, och jag rensade bort en del böcker, tog bort några klädesplagg och tömde allt i en plastkasse, det var allt jag hade, allt jag ägde och om någon hade sagt till mig när jag var ett barn att jag femton år senare, eller tio, eller tjugo skulle sitta på ett café i stan med alla mina ägodelar instoppade i en plastkasse, så hade jag förmodligen tagit liv av mig, men här satt jag och skymningen föll och på håll, i horisonten såg jag ett pariserhjul rotera, och jag hörde hundar som skällde, som morrande, entoniga, långsamma sirener på håll, vem var det nu som skulle få på skiten, tänkte inte mer på det. Pariserhjulet, som en taggtrådsställning, runt stan, jag svepte kaffet som jag hade beställt och tänkte på en Neil Young-låt, tänkte på Four strong winds, och kunde inte låta bli att nynna melodin, betalade notan och gick vidare, med blicken sänkt mot gatstenen, letandes efter mynt och sedlar som andra folk hade tappat, och undrade vad jag skulle göra om jag hade hittat en tusenlapp, eller en hundralapp, jag hade gått till en restaurang och köpt in den dyraste rätten, ätit, tuggat varsamt men det fanns inga mynt på marken, det fanns ingenting, och jag gick framåt, steg för steg, utan att hitta någonting, utan att tänka på någonting, men genom att bara vara, och stå för det som blev över i mitt varande, jag tittade på molnen en gång till, en sista gång, och kände mig precis som dom, som ingenting, en slagen man, frånvarande, vilsen och förlorad.