1462. Ett år

22 november

Idag skrev jag ingenting. Vad finns där att skriva om? Alla dom som inte vet vem jag är. Jag skriver om dom. Som profeterna skriver om sina liv. Nej, ingenting värt att skriva om. Annat än känslan av att ha någonting att skriva om. Känslan av meningslöshet. Känslan av utanförskap. Känslan av att dö. På intet sätt skrämmande. Som om döden spelat ut sin roll. Den finns bara i orden. I tankarna. I hungern. Istället ingenting. Inte ens hunger, inte heller mättnad.


23 november

Läser filosofiessäer som jag tittar på matlagningsprogram på TV:n. Utan att bry mig särskilt mycket om vad dom lagar, hur det ser ut, och om det smakar bra. Istället försöka genomskåda klippen; förberedelserna, och titta in bakom kulisserna hur det såg ut när ingredienserna köptes in. Det ser så lätt ut, in i ugnen, sen ut igen och klart. I filosofiessäerna är det exempel och författaren kan skriva; vi kan till exempel ta exemplet med Pegasus. Som om det bara skedde så där, in i ugnen sen ut igen, somnade på kudden och vaknade upp ur drömmen om hur Pegasus fick en hel värld av logiker att skrubba sina handflator mot skallbenen. Jag vill veta hur dom sov, hur dom brottades med täcket den natten, spottade på örngottet, drägglade på lakanet, grät och kallsvettades hela natten igenom. Eller som Kafka skrev om Goethes dagböcker: att för varje "Idag skrev jag ingenting", hur mycket kamp och hur många knytnävar ligger inte bakom varje sådan anteckning?