1460. Hundra år: Gubbarna i fabriken och tanten

Jag satt vid vägen, på trottoarkanten varken utslagen eller vid liv, men någonting mittemellan, gubbarna på andra sidan ropade på mig, vill du ha te? Vill du ha te? Jag ville inte ha te. Det fanns ingenting jag ville ha, några bussar med skolbarn åkte förbi och alla kollade och några gjorde grimaser och jag såg bussen försvinna bort mot ån, över bron och ner på andra sidan och bortom ån, på andra sidan slingrade vägen sig uppåt, längs fötterna på några kullar, tills den gled igenom, i en dal, en glipa och på andra sidan kunde man se fabrikerna torna upp, skorstenar högre än Babylons torn spottade ut rök mot himmelen och jag tänkte att gud måste fundera där uppe, när han tittar ner, och hur kunde gud skapa några sådana som oss, en tant försökte korsa gatan, jag tittade på henne, hon tryckte på knappen, inga bilar inom synhåll, ändå väntade hon på att trafikljuset skulle slå om, det slog om och hon hasade sig över, ansiktet hoptryck, ansträngt, som om varje steg bar livets alla frågor under sulorna, på ryggen, och jag tänkte på arbetarna i fabriken där jag jobbat en sommar som ung, yngre, jag var sjutton år och visste ingenting, kom in, slängdes in, slungades in till en fabrik full av gubbar som kunde, som stått där i hela sina liv och därför visste allt, som inte visste någonting annat och som därför, i varje rörelse, i varje blick, försökte tala om för mig att dom kunde allt, som om dom var tvungna att bevisa det, den första gubben var grådammig i hela ansiktet och kände igen den gråa nyansen på tanten vid övergångsstället, han skulle visa mig en maskin, och han sa att maskinen skulle gå i åtta timmar och att det var min förbannade plikt att se till så att den gick i åtta timmar, sen lade han på några plaströr, jag skulle göra persienner, han lade på några wellpappskivor, och visade mig hur jag skulle vika dom, flåsade, lite irriterat, lite uppgivet, varje gång jag frågade en fråga, och så stod jag där, och han tittade på avstånd och kom fram varannan sekund utan att säga nåt, men bara visa hur jag skulle göra, och jag gjorde det och det tog två år för varje wellpapp att vikas ihop och jag skar mig på mina fingrar, och torkade av blodet mot mina arbetskläder och i lunchrummet kollade gubbarna på mig som om dom undrade vad jag gjorde där, och visste att jag bara var där för att snart åka därifrån, som en sån som inte pallade, som en sån där jävla pajas som skulle sätta mig vid skolbänken snart igen, och läsa om Strindberg, Platon och andra jävla pajaser, tyckte dom och jag satte mig vid mitt eget bord och dom sa, för fan kom hit och snacka lite, och jag kom över, sa hallå och dom tittade på mig, igen, som om jag inte hade där att göra, och när dagen var slut bytte jag om och cyklade hem och på morgonen efter cyklade jag dit igen, och så höll det på, i slutet av veckan hade jag redan kommit upp i samma tempo som alla dom andra som hade jobbat där i femtio år och när dom såg att jag kunde sköta maskinen lika bra som dom, så svarade dom med att maska och vrida upp sina radioapparater och köra truckarna fram och tillbaka i lagret, för att i ett sista desperat försök, rädda dom femtio åren som skiljde mig från dom, som en barriär och i lunchrummet snackade dom om brudar, semester, och vädret och när skiftet var slut kom nya arbetare in, dom lade upp sina väskor på maskinerna, vred på rätt frekvens på radion, slängde in en prilla snus under läppen, och ställde sig vid maskinerna med såna där grimaser som att det dom gjorde, det kunde dom, och inte bara så, men som att dom var bäst i världen på det dom gjorde, och likväl, att det dom gjorde var viktigt, på något sätt, viktigt, allt det där hängde ihop och dom såg nöjda ut när dom stod vid banden och tryckte på knapparna och vek ihop kartonger, dom såg nöjda ut i all sin misär och dom såg nöjda ut som tanten som passerade gatan, under den gröna gubben såg nöjd ut, inte tillfreds men nöjd över att passa in, över att sköta sig, över att gå över gatan när man ska det, när den gröna gubben blinkar, och inte annars, och dom hade ingen aning om varför det var så, det bara var så och då skulle man lyda det och i allt det där såg jag vad meningen med livet var, och vad var det, om inte rätten till att leva det och jag tänkte på livet och jag tänkte på döden och jag förbannade livet och jag förbannade folket som levde det och jag förbannade dom för att i allt dom gjorde, verkade tro att dom hade livet på sin sida, som att livet tillhörde dom, för att dom levde det som man ska leva det och dom använde det som ett sätt för att se ner på folket som gjorde annorlunda, se ner på dom som gick mot röd gubbe, se ner på dom som pluggade, på dom som läste, på dom som hade gett sig fan på att strunta i alla regler, och alla konventioner, och lagar, på dom som satt på gatorna, och dom såg ner på folket som satt på gatorna, som vargarna ser ner på alla varelser dom inte dödat än, som kyrkans folk ser ner på folket som inte blivit frälsta, och hon tittade på mig, jag tände min cigarett och hon tittade bort igen. Jag höll min blick fäst på henne, och såg henne försvinna bort, den lilla, lilla, tanten, och någon gång hundra meter senare vände hon sig om för att se om jag fortfarande tittade på henne, och jag tittade på henne utan att låta blicken flacka en enda sekund, och hon såg hur jag tittade och tittade bort igen. På något sätt kändes det som att jag vann.