1466. Till att dö med smuts mellan tårna

Vad kallas nätterna när man sitter i sängen med händerna tryckta mot tinningen, ögonen spända ner mot marken, ryggen böjd och fötterna pekandes åt samma håll, till att känna, den bittra insikten om att allt man gjort, allt man rört vid, varenda ord och varenda dröm man skrivit om, inte på något sätt berättar vem man är? Och långsamt, långsamt, låter man händerna förlora sitt grepp om huvudet, ögonlocken falla ner och huvudet, med hela sin tyngd, begravas i handflatorna. Som man, i ett slöseri med tid, suttit natt ut, natt in och väntat på de tindrande stjärnorna att falla ner från himmelen, på monster att storma ut och anfalla från garderoben och på väggarna att falla in till blotta vad som dolt sig på andra sidan, så att man nästa gång man greppar pennan har någonting att skriva om. Men just då och just den natten, och det är alltid en natt, inser att väntandet har varit endast ett slöseri med tid. Ingenting händer och i uppgivenheten och hopplösheten begravs huvudet allt djupare i händerna, likt ett sista desperat försök, en sista ansträngning och i ett sista hopp; låta pennan greppa handen till att i alla fall skriva om det. Om ingenting finns att skriva om, så skriv om det.

Kanske är det känslan av att bara misslyckandena, egentligen, beskriver vem man är och att i alla anteckningar, utspridda på golvet, ligger sanningen, livet, minnena och drömmarna som ingenting annat än frånvaron av ord, oförmågan att skildra tomheten, likt varje poet någon gång erfar; omöjligheten i att härma tystnaden, utan att själv bryta den, övervinna den och begrava den i ett skri som knappast gör det möjligt för någon annan att förstå vad han pratar om. Innanför hjärnbalkarna brottas tankarna med varandra och ursinnigt försöker han sära på dom, dra isär dom till att plocka ut dom och skåda dom om det så krävs att hela hjärnan sprängs i tusen bitar, men hellre spränga hjärnan i tusen bitar än att låta tankarna brottas kvar. Det är därför han sitter kvar, det är därför han sitter där, den natten och det är han också helt på det klara med, liksom att det är den oändliga raden av misslyckanden som driver honom framåt och att han efter ett tag blivit så fäst vid misslyckandena att han inte längre kan dra en tydlig linje mellan vem han är och vem han misslyckas med att skildra, alltså, vem han är och vem som är upphovsmannen till hans misslyckanden, och hur, allteftersom tiden förflyter i sin stilla gång, drivkraften i sig blir det som driver honom och med det, han i kampen med sina misslyckanden också måste kämpa mot rädslan för att en gång lyckas. Så att det enda som återstår för honom är att skildra misslyckandet, och dessutom misslyckas även med det.

I samma ständiga feber. I samma outhärdliga feber. En feber som på alla sätt är oundviklig, och på lika villkor, omöjlig att komma ifrån, just därför att febern, smärtan, sjukdomen, förfallet, blivit ett beroende, och ett beroende för sakens skull, för alla ords skull: att ha någonting att skriva om. Hans syfte med skrivandet, heller inget annat än att slå sig fri från denna feber; kunna lägga sig på kvällen och veta att han åstadkommit något som i all sin prakt överröstar hans overkligaste drömmar och vildaste fantasier om att i framtiden kunna skriva något lika bra igen, så att han kan lägga sig i sin säng, tom på drömmar och därför fri. Därför frisk och därför redo att börja leva igen. Samtidigt, hur det aldrig kommer bli så, hur han endast kommer att lyckas avbilda sig själv i anteckningarna som inte berättar någonting, i frånvaron av orden vilka han försöker fånga, och hur han i själva verket är just den frånvaron, just den tomheten och just det misslyckandet, och i sina försök att skildra tystnaden bryter upp i ett skri, ett tystnadens skri varefter det går upp på honom att han är dömd till att leva och dömd, genom livet, att låta levebrödet bli hans död. Till att dö med smuts mellan tårna, bläck på fingrarna och aska på läpparna. Likt en stridande soldat på slagfältet seglar ner från hästen han rider, till att släppa tyglarna, falla ner i gruset för att långsamt, långsamt se hästen springa därifrån.