1471. Ett år

6 december

Rädd för religion. Rädd för alla dom som säger sig veta vad dom tror på. Är inte det motsägelsefullt? Som vet genom att tro och tror inte på någonting annat än just vetskapen om att dom har rätt. Till råga på allt tycker synd om dom som inte tror sig veta samma sak. Tycker synd om oss som om vi vore missanpassade individer som endast tjänar till annat än att talas till rätta. Och nej, tro inte att jag inte vet vad jag talar om. Jag har varit där. Suttit på första bänkraden med benen i kors och lyssnat på pastorn. Försökt drömma mig därifrån. Och tyckt synd om dom. Om dom som aldrig drömmer, annat än om frälsning och paradis. Tyckt så synd om dom att jag inte heller ansåg det var någon idé att tala dom till rätta. Dom är förlorade. Jag är förlorad. Men dom ger aldrig upp sina förhoppningar om att tala mig till rätta. Dom ber säkert för mig. Herre jävlar. Dom måste be för mig. Efter att döma av de omsorgsfulla, förtvivlade blickarna de kastar mot mig måste dom be för mig. Det ligger i deras natur. Dom ber för mig inte för att dom vill det, men för att det ligger i deras natur som religiösa utsända, kamouflerade jävla änglar att be för såna som mig. Dom ber för mig av rädsla för att inte själva komma till himmelen. För att det vore en djävulsk handling att inte be för mig. Dom utnyttjar mig! Jag borde utnyttja dom. Jag borde be djävulen om en tjänst. Jag borde be till Gud och försöka förklara deras småsinthet, deras mygel, deras synder som mest består av att tycka synd om mig. Av att utnyttja mig för att tjäna sina platser i paradiset. Gud, se mellan fingrarna. Låt mig vara han som står vid himmelns port och hälsar dom välkomna, sen spottar på dom. Sen svär åt dom och sen kickar ner dom i helvetet. Och jag ska springa efter dom och jag ska hånskratta åt dom hela vägen, sen ska jag gå dit självmant och tala om för dom att Gud inte finns. Det finns inget paradis. Det finns bara ett helvete. En plats för människor som tror att dom är i himmelen men i samma sekund som dom stiger in, översvämmas av känslan att var det bara så här? Vart är spriten? Vart är rockmusiken? Vart köper man cigaretter? Och vart har alla dom vi tyckte synd om tagit vägen? Så att dom inte längre kan tycka synd om någon enda. Dom kan bara undra vart dom tagit vägen. Och utan personer att tycka synd om har dom ingenting kvar att göra, ingenting att bry sig om, ingenting att snacka om. Likt vänner utan gemensamma fiender kommer dom antingen börja bråka med varandra eller bara sitta där, med benen i kors, och ha det förbannat jävla tråkigt. Av tristess och leda kommer dom till slut fråga Gud vad klockan är, kommer det alltid vara så här? Och han kommer att hånskratta dom rakt i fejsen och säga att det finns ingen klocka, det här är en evighet. Och sakta, sakta, kommer det gå upp för dom att dom är fast där. Som fångar i ett paradis. Suktande efter syndernas frihet, suktande efter fångenskapen som en frihet, letande efter helvetet. Och beklaga sig för att dom offrade ett helt liv på jorden, för att komma hit. Då dom lika gärna kunde dricka sprit och knulla runt. Och dom kommer knulla runt och dricka sprit för att komma därifrån. Men det finns ingen att knulla med och det finns ingen sprit att dricka. Det finns bara en evighet av folk som frågar Gud vad klockan är.


7 december

Den dag vi gör en robot som är mänsklig är vi alla robotar. Just därför vi anser den vara mänsklig. Men vad händer med dåren då? Han kommer somna ensam den natten. Vakna upp med huvudvärk. Slå sin käpp mot golvet och drivas till vansinne i sina försök att hävda motsatsen, att inga robotar finns. Att robotar inte är mänskliga. Och folk kommer skratta åt honom, peka och kasta stenar efter honom. Som om dom inte förstår, att den enda mänskligheten som finns bevarad, ligger i hans bröst. Hans blick. Hans vansinne.