1468. Hundra år: Drömmarna om skeppslagen utanför Madagaskar

Jag kommer ihåg skoltiden för hur jag satt på yttersta raden och tittade ut genom fönstren. Det fanns ingenting där som intresserade mig. Jag hade redan börjat skriva och hade redan då insett att vad jag skrev, skulle aldrig bli någonting värt att ha. Men jag skrev för att det innebar ett lugn, som att gå in i en annan värld och stänga dörren till verkligheten. Där kunde fantasin leva och jag kunde skriva om båtar utanför Australien och stora skeppslag längs Madagaskars kust. Det fanns ingenting som hindrade mig, ingenting som jag inte kunde skriva om och orden fick mig att inse det, inte att inse sanningen i det jag skrev, men att inse att det fanns någonting annat, någonting mer än verkligheten, en plats där inte sanningen spelade någon roll. Denna insikten var knappast något som passade sig i lektionssalarna i skolan och jag kommer ihåg hur lärarna alltid verkade titta på mig som om jag var den konstigaste människan i världen, och på något sätt hade dom väl rätt.

Skolan uttråkade mig. Klasskamraterna och lärarna uttråkade mig. Det enda som inte uttråkade mig var fantasin och jag dagdrömde hela dagarna igenom. Inte som något abstrakt, men som om jag tog med mig verkligheten in i drömmarna. Som att skeppslagen utanför Madagaskar verkligen utspelade sig och det var snarare min brist på abstrakt tänkande som gjorde att jag var sist i klassen med att fatta att 1 + 7 blev 8 och inte 17.

Jag hatade matte, som alla barn hatar sånt dom inte kan. Efter ett tag blev talen allt mer komplicerade och någon gång i mellanstadiet började läraren prata om Einstein och relativitetsteorin. Under den tiden att hade jag också kommit till insikten att det även fanns ett annat sätt, varpå man kunde slippa undan uttråkigheten i skolan. Att istället för att ta med sig verkligheten till fantasin, ta med sig fantasin till verkligheten. Jag provade det också och det blev snart uppenbart att inte heller detta passade sig i lektionssalarna. Av ren instinkt räckte jag upp handen och sa att E=mc2 blir 45. Ingen fattade vad jag menade, men när jag vände mig om såg jag att även de smartaste eleverna tittade på mig som om jag hade rätt. Läraren svarade dock snabbt att det inte fungerade så, och jag ställde mig upp och ifrågasatte hur han kan veta att det inte fungerar så. Han sa: 'När du blir äldre förstår du!' och jag svarade: 'Men tänk om det är rätt då!'. I fantasin kunde jag se mig själv ha rätt, jag kunde se mig själv stå framför Alfred Nobel och hålla tacktalet, citera vad läraren hade sagt och hånskratta tysta, låta publiken skratta förnämt. Det spårade ut och jag kallade läraren för Adolf Hitler och han kallade mig för bög. Ett kvartssamtal inrättades och båda min föräldrar kom dit, rektorn kom också och så läraren förstås. Det var rektorn som skötte snacket, han sa att i framtiden skulle vi båda tänka på att behandla varandra bättre. Jag höll med och svarade artigt på frågorna, men egentligen brydde jag mig inte. Andra sket på sig när de såg rektorn, för mig var han precis lika overklig och uppdiktad som alla figurer jag träffade på i fantasin. Och jag mindes alla slagsmål jag vunnit i fantasin, alla farliga pojkar som jag slagit ner, så att när jag skakade rektorns hand efter att han förklarat mötet avslutat, tänkte, ‘var det bara så här?’.

Några dagar senare var det skoldans. En tjej kom fram till mig och frågade om vi skulle dansa och jag harklade mig nervöst och sa, 'nej tack, jag kan inte dansa så bra.', med förhoppningen att hon skulle svara något i stil med, 'men det spelar ingen roll!'. Istället gick hon till killen som satt bredvid och på dansgolvet kunde jag se hur dom pussade varandra. Hur dom höll varandras händer, och jag gick hem ensammare än någonsin förut. Tänkte att dom hade sex i en buske sen, och att det kunde ha varit jag, trots att jag skakade sönder och föll ihop vid blotta tanken på att någon skulle fråga mig, 'ska vi ha sex i en buske?' och hur jag på en sådan fråga hade harklat mig ytterligare en gång och svarat, 'nej tack, jag kan inte knulla i en buske, så bra.', så kunde jag inte låta bli att känna en bitterhet över att jag inte gick upp och i alla fall försökte dansa med henne.

På skolgården steg jag plötsligt i rang, en gång. Jag hade ingen om varför och det var först senare som jag fick reda på att det var för att några flickor i årskursen över hade sagt att jag var söt. Pojkarna i klassen satte sig bredvid mig i matsalen och jag hamnade längst bak i klassrummet. Denna respekt gav mig ytterligare bränsle i mitt förakt mot lärarna, som egentligen inte var något förakt men en oförmåga att lyda och en oförmåga att se lärarna som någon slags auktoritet som stod över oss elever i rang, och som därför av lärarna uppfattades som ett förakt, och eftersom lärarna uppfattade det som förakt och eftersom dom andra eleverna trodde på allt som lärarna sa och gjorde så uppfattades det också av alla i klassrummet som ett förakt. Det var som en ensam pojkes revolution mot samhället, som inte ens hade någon aning om vad han gjorde och varför, och som än mindre brydde sig. En gång på en geografilektion när jag vägrade säga vad huvudstaden i Estland hette, och även om det framstod som en vägran, så var det i själva verket så att jag inte visste svaret, så blev det nytt bråk. Den här gången var det våran idrottslärarinna som fick på nöten. Hon hade alltid mens, sa hon och använde det som ett argument för att ställa in var och varannan idrottslektion. När jag vägrade att svara på frågan om vad Estlands huvudstad hette kom hon fram och ställde sig vid min bänk, stod där tyst i några sekunder och tittade ner på mig med föraktfullt blick, men med ett vänligt leende som om hon försökte hålla skenet uppe. Jag ställde mig upp och bröt tystnaden med att fråga ‘har lärarinnan mens idag igen?’. Pojkarna skrattade och flickorna längst fram satt tysta, lärarinnan blev röd i ansiktet och sa bestämt ‘fy skäms på dig!‘ och lade efter det till, triumferande ‘nu blir det kvarsittning!’.

Jag satt kvar, men det gjorde mig ingenting. Alla andra gick hem, salen släcktes ner och det blev så tyst att jag kunde höra elementen burra. Det gjorde mig heller ingenting. Ingenting gjorde mig någonting. Jag kunde sitta där i hundra år om det så behövdes, och drömma mig bort till båtarna i Australien och skeppslagen utanför Madagaskar. Det var min frihet, och den friheten kunde ingen ta ifrån mig, men bäst av allt, den var aldrig längre bort än två slutna ögonlock, om jag så skulle sitta vid de burrande elementen i två tusen år eller ligga brottandes med täcket hemma i min egen säng.