1483. Ett år

25 december

Om medlidande, lidande. Om känslor! Vad är känslor? Varför känner vi saker?

Det regnar ute, dropparna slår mot rutan som om det var spikar som föll.


26 december

Tittar ut på allt som rör sig. Tankarna jag hade från igår natt är fortfarande borta. Spårlöst försvunna, och den enda tanken som återstår, det enda jag kommer ihåg är hur jag borrade ner ansiktet mot kudden och intalade mig själv att jag inte fick tappa dom. För om jag tappade dom, och det visste jag klart trots all sömndruckenhet, att om jag tappar dom kommer hela morgondagen bli förstörd. Så sant. Har sökt hela dagen, letat, försökt hitta spår. Inte kunnat tänka klart. Antydningar, gått igenom vad jag tänkte på innan, hur jag låg i sängen. Hur kunde jag tappa dom? Jag som höll dom så hårt. Kanske för hårt, som en flicka som klämmer ihop fingrarna runt en näve full av sand, bara för att se hur sanden sipprar ut mellan fingrarna. Nu kan jag inte tänka på någonting annat heller, som om tankarna från igår ockuperar och blockerar hela hjärnan, och gör alla andra tankar värdelösa. Ni vet hur kappan i second hand-butiken som man tänkte köpa, men inte hade pengar att köpa alltid är vackrare dagen efter när man kommer dit igen och ser att kappan är borta. Det är samma här. Säkert sitter dom och skrattar åt mig, dom jävlarna. Säkert fyllde dom mina drömmar i natt, och säkert slogs jag. Det måste ha varit en hård natt. Säkert stod jag på mina bara knän, och fäktades med täcket så att fjädrarna rök. Säkert föll jag till slut ner, blottad, naken och blästrad, till att be med mina blodiga fingrar, knäppa dom och viska; snälla, snälla, låt mig behålla er. Låt mig skriva ner er och jag ska inte bry mig mer. Ni kan ligga där som dagboksanteckningar, instoppade i ett hörn. För evigt, och jag kan bränna pappret sen. Men jag vill bara veta vad det var. Nyfikenheten, den driver mig. Vad annars finns där som driver? Jakten efter någon att jaga, och det eviga sökandet efter vem man är. Som om man föddes till att skrattas åt, och jag blir kär i dom som inte känner mig. Verkligen, och på alla sätt som om jag föddes till att skrattas åt. Tittar på dom, hur dom rör sig, synar deras blickar och aldrig tittar dom hit. Tankarna, kom. Jag ska inte döda er. Jag ska inte döda er. Jag vill bara fånga er, och visa för någon, för mig själv, vad det var. Som den gamle och havet och fisken som till slut kom upp till ytan, om så för att dödas av hajarna. I alla fall, kom den upp till ytan. Och kunde beskådas. Det är allt jag kräver, att fånga er för att bli fri. Tills dess, tittar ut på allt som rör sig.