1488. Ett år

6 januari

Fick ett brev av T., han är i Costa Rica och föreslog att jag skulle komma dit. Jag svarade att jag nog inte kommer komma till Costa Rica men att jag istället åker till Buenos Aires om några veckor och frågade huruvida vi kan mötas där istället. Han svarade att han kommer till Buenos Aires om två månader drygt och vi bestämde att vi skulle träffas där. Jag ska vara där i 6 veckor. Gå runt på torgen, dricka kaffe och läsa böcker. Som hemma, fast på riktigt. Och alla mina minnen från föregående resor kommer att livas upp igen, hur jag kom till New Dehli den där söndagsnatten i oktober för några år sedan. Utan plats att sova på, istället körandes runt i en rickshaw till solen gick upp och hur jag kom till Beijing, Himmelska fridens torg där alla stirrade på mig som om jag kom från en annan planet och hur jag stirrade tillbaka som om dom var mina grannar och som det alltid hade varit så.


7 januari

När jag var liten tänkte jag ofta att livet bara var en tävling för vem som skulle ha flest personer på sin begravning. Det kanske fortfarande är så, men jag bryr mig inte längre. Jag är för ensam och bryr mig inte längre om vad andra människor tycker. Det hade bara gjort mig till en av dom, en av dom som går på stan och speglar sig i skyltfönstret och hälsar på mötande folk som han knappt känner men hälsar ändå för att någon gång, i framtiden, kanske dör han och då är det bäst att ha folk kvar som kan snacka om honom. Men vad ska dom snacka om? Jag har hellre en enda som sitter i sin ensamhet och snackar för sig själv om vem jag var, än ett dussintal folk som träffas på caféer ibland och någon gång, under dimman av cigarettröken kommer fram till att dom inte alls kände mig. Det bara verkade så. Som att det var jag som kände alla andra, och ingen annan kände mig. Hörde om en författare som hade vänner för att skriva noveller om dom. När novellen var klar hörde han inte av sig mer. För mig är det enklare, förutom det faktum att jag inte skriver noveller så har jag inte det behovet i övrigt heller, jag läser böcker och tar rollen som varenda romanfigur jag läser om. Sen skriver jag om det. Jag hade lika gärna kunnat stå framför spegeln och betraktat mig, om det inte vore för att mannen på andra sidan varje gång framstår som en främling som det är omöjligt att identifiera sig med, och än värre; en person som det inte hade varit värt att skriva om. Och därför heller inte värd att bekanta sig med. En person som skulle svälja alla ord, sluka dom. Innan dom ens hans fastna på hans ord, och kanske få chansen att betyda någonting. En person som ingenting är, annat än ett svart hål, och inte heller ett svart hål, men någonting att skratta åt. Som man skrattar åt barn när dom säger konstiga saker om det mest uppenbara, och inte skrattar för att dom är söta, eller för att det dom säger hade någon som helst sanning; men för att det var helt fel, och för att barnet i fråga menade det. En gång på ett släktkalas sa ett barn: Nelson Mandela, är inte det en noshörning? Och alla skrattade. På samma sätt skrattar jag framför spegeln. Och, tro mig, mannen på andra sidan står kvar, lika blank och känslolös som förut.


8 januari

Hur fantombilder skapas, någon har mördat någon och polisen vet inte vem det är. Dom samlar in tips, och signalement och massa tips kommer in och någon har sagt att mördaren hade stor näsa, och någon har sagt motsatsen och ur allt sånt där skissas en fantombild ut. Så att det enda som finns kvar är dom stirrande ögonen. Alla kommer ihåg dom stirrande ögonen. Och resultatet blir en bild på någon som helt saknar uttryck, men stirrar med ögonen. Som om han stirrade rakt igenom horisonten. Jag identifierar mig alltid med dom. Det finns något drag hos fantombilder som passar in för hur jag själv tänker mig att jag ser ut. Och mördaren har mördat någon på ett bestialiskt sätt och jag läser tidningen och jag läser den igen och när jag läst klart tänker jag att det kanske var jag som gjorde allt det där. Sätter på lite kaffe, det kanske var jag? Polisen kanske kommer snart och jag tas in till förhör. Låser inte ens dörren, polisen har säkert med sig kofot ändå. Jag tas in och dom frågar om det är jag som är mördaren och jag svarar att jag inte vet. Att jag inte vet om det var jag som mördade den och den eller om det var jag som släppte atombomben över Hiroshima eller om det var jag som körde in dom där planen i World trade center. Det kanske var jag. Och dom spärrar in mig. Och slår mig. Och ur alla blåmärken, och ur cellens kalla väggar, hårda brits, kommer det snart gå upp för mig att det nog var jag. Det måste ha varit jag, för varför skulle jag annars sitta här. Dom kan inte ha fel. Dom är ju robotar. Maskiner. Robotar och maskiner kan inte ha fel. Och jag identifierar mig med alla mördare i historien, och alla onda män, för att dom har en sak gemensamt: dom har gjort någonting. Dom har gjort någonting dom tror på och dom har varit modiga nog att ta ansvar för handlingen. Jag identifierar mig med Judas Iskariot snarare än Jesus, även om Jesus gjorde något han stod för, på sitt sätt. Men han gjorde det för att han var utsänd till att göra det, han gjorde det för att komma till paradiset. Så om Jesus hade stått här, framför mig, hade jag kysst honom. Som Judas Iskariot gjorde. Jag hade kysst honom och kallat det för kärlek. Det hade varit kärlek och alla andra hade stormat mitt hus, mitt rum, min säng, och i två tusen år hade jag blivit känd som han som kysste Jesus så att Jesus dog.