1481. Ett år

3 januari

Askfatet på bordet, en gammal kakburk. Röken slingrar sig mot fönstret. Tavlorna hänger snett, bokhyllan skev, spegeln dammig, golvet dammigt, kläder överallt.


4 januari

Den värsta farhågan att någon om natten tittar in genom fönstret. Stirrar, med döda ögon. Utan uttryck, bara stirrar. Inte som att han skulle slå ett baseballträ i bakhuvudet och råna mig på allt jag har. Men som om han skulle skära av mina kroppsdelar, bita av mina öron, klippa av näsan, peta ut ögonen och samtidigt le. Skratta, tillfredställande, förnöjt som om det var så man gör med barn som inte sköter sig. Med barn som inte sover om natten, med barn som inte lyder, som om han tolkat alla mina ord till att handla om honom. Som om han suttit bakom mig varje natt, smugit, tittat in genom fönstret varje natt jag suttit här. Och i all hans behärskning, i all hans kontrollerade tillvägagångssätt, som om det var normalt. Skulle jag få för mig att det var, just, normalt till den grad att jag hade bett om ursäkt för att jag sårat honom. Han skulle fortsätta skratta, och låta kniven söka sig till hjärtat som en sten söker sig till botten av havet.


5 januari

Som en stäppvarg lever jag mitt liv. Jag har inget liv ens värt att skriva om. Ändå försöker jag, för att jag fått för mig att det är mina ord som gör mig förtjänt av att leva alls. Samtidigt, hur orden suger ut musten, den sista gnista liv jag ändå besitter. Som det smutsiga vattnet ur en disktrasa. Som Kafka dog och somnade in i sina dagboksanteckningar. Sitter jag här och somnar in bland böcker, utspridda i sängen. På golvet. Överallt. Jag skriver istället för att leva, och lever av det jag skriver. Är det en ekvation som någonsin, någon gång, fungerat?