1484. Ett år

27 december

Kan inte sova. Puh, som vanligt. Men när jag väl somnar, om det så sker klockan 10 på morgonen, om det så sker efter att ha legat hela natten i fosterställning, brottandes med tankar, vridandes och vevandes på armarna, i rastlöshet, någon slags instängdhet, och när jag väl somnar märker jag det, gradvis kommande, på håll, från himmelen, in genom fönstret hur tankarna blir levande och plötsligt vaknar jag till och tänkte att det där tänkte jag inte, så där kan jag inte tänka det var en dröm och snart så somnar jag. Undrar om det känns likadant att ligga på dödsbädden, att vackla ut över livets ände, och se, kanske se vad som finns på andra sidan. Säkert är det inte så, men ett intet, att vackla från och till som en vagabond från dörr till dörr, se ljuset, vakna till liv, dö lite till, in i mörkret, nästa stuga, knack, knack, ingen hemma, vända om och från kökets fönster låta kökslampans sken, strimla ut, bländas, till att förstå vad mörkret är. Ingenting annat än ingenting. Ingenting annat än ingenting.


28 december

Men den bästa boken är en dagbok med bara blanka blad. Och på sista sidan står det en anteckning, "idag skrev jag i alla fall någonting". Så att man genom den anteckningen kan se hela författarens liv, som en skepnad, sittandes över skrivbordet, med bläcket i ena handen, pennan höjd som ett svärd, grubblandes, grubblandes, till att gå därifrån, sänka svärdet, och lägga sig som ännu en i raden av misslyckade, dödliga män. Och hur jag tänker mig att pennan är ett svärd, och för att skriva något måste man ha någonting att slåss emot. Jag slåss mot mig själv, det är allt. Knappast så sevärt, men i alla fall en kamp. Aldrig, heller kommer jag skriva en sådan bok. Det är för sent, jag har redan skrivit någonting. Jag kommer aldrig skriva en sådan bok för rädslan att dö innan den sista dagen kommer, och på den sista dagen inte ha en penna ha tillgå, eller inte inse att jag dör; i väntan på en morgondag där alla står och applåderar och välkomnar mig med fraser, hälsar mig vid efternamn och säger grattis, mr. Augusto, du vann din plats i evigheten. Se en staty uppföras och undra vem den föreställer. Det är du, det är du, det är du, säger skaran av folk och skrattar förnöjt. Och, ståendes där, med händerna i fickorna kommer jag inse att jag var inget mer än sådär. En klump av sten som kommer att skrattas åt, spottas på och fläckas ner av duvornas skit. Det kommer inte bli så, den boken blir aldrig skriven. Jag skulle dö innan, dagboken helt blank, och efteråt, när min kropp sedan länge är begraven kommer någon hitta den, uppfläkt på mitt skrivbord, läsa dom blanka sidorna, läsa dom igen, och slutligen förstå vem jag var. Just ingenting. Kanske skriver jag för att gömma mig. Säkert är det så, jag skriver för att gömma mig, och jag skriver om att jag inte vet vem jag är.

Vilken fruktansvärd lögn alltihop.

Vilket tragiskt liv jag lever.