1485. Ett år

29 december

Fick ett brev av A., han har börjat jobba som fotograf och skickade med några foton han tagit. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle säga, för dom såg ut som alla andra foton som alla andra fotografer tar. Det var någon man iförd sikh som stod framför en affär, med en häst och jag tänkte att en sån där bild tog han bara för att skapa kontraster. Men kontraster skapas inte så, kontraster skapas mellan fotografen och det han fotograferar så att det som fastnar på fotografiet är ett självporträtt, lika tydligt som om fotografen hade riktat kameran mot sig själv. Jag gillar idén av att ta ett foto på en staty, med solnedgången bakom sig så att ens skugga fastnar på statyn. Jag skrev att fotografierna var fina. Han undrade vad jag gjorde nu för tiden och jag svarade att jag för tillfället höll på att skriva ner en teori om världen. Inget mer. Frågade längst ner hur han och hans fru mådde, men såg direkt när jag skrev det att frågan skulle uppfattas mer som en vänlig gest, än en fråga. Få det att framstå helt uppenbart att jag inte brydde mig egentligen (vilket jag inte gör), så strök över det och skrev på översta raden som jag tidigare lämnat fri "hur mår du och din fru?". Han svarade att dom mår bra och bad mig beskriva teorin jag höll på med. Jag skrev att teorin gick ut på att allt är atomer, att tid inte finns, att rum inte finns, och att det i sin tur medför att allt är oändligt och att det innebär att vi kommer att leva det här livet vi lever nu oändligt många gånger. Inflikade i slutet att det inte var seriöst och att jag troligtvis skulle slänga anteckningarna när teorin väl var färdig. Han svarade att jag var galen. Jag svarade att hans fotografier var fina, igen, och frågade om han läst om andra fotografer. Som Lartigue, eller Riis, eller Strand, eller Bresson.

Väntar på svar.


30 december

Kunde höra kyrkklockorna ringa och mindes alla tillfällen då kyrkklockorna ringt. Farfars begravning, morfars begravning. Jag bar kistan då. På morfars begravning, och tittade på alla som grät. Varför grät dom? På farfars begravning skrattade jag nästan. Det var inte sorgligt på något sätt. Han hade somnat in och dött inom några dagar, på ålderns höst. Morfar hade fått en propp 20 år tidigare och suttit i rullstol sedan dess. På farfars begravning pratade prästen om farfar på ett sätt som om han avundades honom. På morfars begravning var det mer som att han tyckte synd om honom. Han försökte hitta egenskaper som var värda att avundas. Men det fanns inga. Alla kom ihåg morfar sittandes i en rullstol, utan att kunna prata. Dyster, och tyst. Stirrandes ut genom fönstret som om han ville bort, som om han ville dö. Alla kom ihåg hur mormor inte längre orkade sköta om honom och hur han tillbringade sista åren i sitt liv på ett ålderdomshem som bara några besökte då och då. Pratandes i hans närhet om honom i tredje person. Som om han inte hörde, som om han var ett barn. Innan proppen satt han i sin lastbil dagarna i ända. Prästen sa någonting om att han varit scoutledare i ungdomen, alla kollade upp som om dom inte hade någon aning om det. Efteråt blev det samtalsämnet. Tänkte också på skolavslutningarna när kyrkklockorna ringde. Hur vi sjöng våra sånger för föräldrarna, och jag fick stå längst fram utan att varken kunna sjunga eller kunna texten, men värre än det; vara medveten om det. Ingen kunde sjunga, men dom tog i ändå. Jag stod och mimade och efteråt frågade någon förälder mig; varför sjöng du inte? Jag svarade att jag visst sjöng men att det inte hördes för att alla sjöng mycket högre. Sen åkte vi hem och mamma hade bakåt jordgubbstårta och jag fick en present och det var den lyckligaste dagen på året.


31 december

Ju mer schack jag spelar, desto uppenbarare blir det att hela världen är som ett schackbräde. Jag vet inte om det är ett djupt sätt att se schack på, eller om det är ett ytligt sätt att se världen på. Säkert det sistnämnda, M. kom över och vi satt vid mitt bord och analyserade en match jag spelade igår. Spelade mot V. men hann inte klart, då V. var tvungen att hinna med en buss redan 30 minuter efter vi hade börjat. V. spelar långsamt, tänker länge och överväger varje drag. Säger till sig själv efter varje drag: kanske gjorde jag fel nu, men hur som helst så är det bara ett spel. Han gör sällan fel, men startar alltid med en hejdlös offensiv så att om man inte blir schack matt efter 20 drag så är det bara att forcera framåt. Trycka bak honom, och börja sin jakt på kungen. Jag tänker ofta på en rad ur Strindbergs Tjänstekvinnans son när jag spelar mot V., den går något liknande, som: jag är en dålig schackspelare, jag satsar allt på kungen, och ofta går det inte, ofta är det bara ett drag ifrån att gå, men innan jag hunnit göra det draget så har någon annan gjort ett annat drag.