1508. Ett år

27 januari

Den där bilden av James Dean. Han röker en cigarett, går med händerna instoppade i kappfickorna, huvudet hukat, ryggen böjd, som för att skydda sig mot regnet, det är så jag vill bli. När jag var liten hade jag den bilden över sängen. Jag kunde sitta och kolla på den i timmar, jag övade på hur man skulle röka en cigarett. På söndagar gick jag till kyrkan, och jag hatade varje sekund. Där rökte ingen, det var ingen som syndade och det enda folk gjorde var att tycka synd om andra folk, som inte var där. Som ett sällskap med enda gemensamma nämnaren, sina ryggar, vända åt folket utanför. Dom som rökte, rök inte! Du kommer till helvetet. Sure, om det är dit James Dean kommer så skicka mig dit, direkt, jag tar bussen imon, låter några fyllegubbar köpa ut cigaretter till mig och röker på bussen. Blir avslängd och liftar den återstående biten. När jag blev äldre satt bilden på James Dean kvar, inte på sovrumsväggen, där satt en bild på Muhammad Ali, men på näthinnan. Jag började röka så småningom och det är det bästa beslut jag tagit, jag har alltid varit en rökare. Även när jag låg i mammas magen, jag har alltid varit destruktiv, i rädsla för att förlora det jag byggt upp, börjat röka, i rädsla för att slösa bort mitt liv på en kyrkbänk, och komma upp till himmelen, se skylten STÄNGT, och höra genom ryktesvägen att gud inte finns. Jag har alltid varit destruktiv, och jag har alltid blivit kär i döda hjältar. Jag började röka och jag började dricka och folket i kyrkan så mig som ett svart får, dom försökte be för mig och tycka synd om mig och jag hörde hur dom suckade och jag satt på andra sidan, med benen i kors och skrattade åt dom, pekade finger åt gud och förbannade hela samhället som är uppbyggt av normer, illusioner, ah, som ett fördömt folk sitter vi och försöker göra gentjänster till Jesus, när han dog på korset, på Golgata, jag är mer som Judas Iskariot, han vågade, han hade gud på sin sida, och vem är vi att döma att inte hans läppar var befläckad av samma saliv som våra läppar, som deras läppar när dom sitter och förlåter Judas Iskariot för att det ska vara så, han kysstes av kärlek, så håll käften!


28 januari

Jag drar snart, jag drar till landet där folk sitter och dricker kaffe på morgonen. I stora grupper, på torg, lutandes mot statyer, i statyers skuggor, jag hör inte hemma här, det är bara något som folk fått för sig, jag är inte född här, jag är inte uppväxt här, jag är född i fantasin och i drömmarna om att komma härifrån. Jag hör hemma, endast där igen vet vem jag är, där ingen känner igen mig och där ingen frågar hur jag mår. Mitt namn på brevlådan, jag är döpt efter någon annan. Till att skapa ett eget liv, till att sprida glädje och vara positiv. Åt helvete med det! Jag har ingen plikt över huvud taget, jag hade kunnat mörda någon för att bevisa, för ingen annan än mig själv, att det är min frihet att göra så. Jag hade kunnat låta mig bli mördad av någon annan, för att bevisa att det är hans frihet att göra så, jag hade kunnat döda mig själv, för att det är min frihet att göra så, men jag gör det inte, för alla andra hade snackat så förfärligt, dom hade sagt att jag var en feg djävul, att jag var en vilsen själ, att jag var förlorad. Och jag håller med dom i praktiken, men det är inte det; utan, folk hade tyckt synd om mig, sagt att jag var besatt av djävulen och bett gud förlåta mig. Åt helvete med det! Dom kommer aldrig förstå mig, och jag kommer aldrig förstå dom och igår hade jag en dröm om att jag stod och speglade mig i spegeln, inte såg att det var jag som stod på andra sidan spegeln, och råkade krossa spegeln mot handen när jag skulle hälsa på främlingen, börja blöda och förblöda, med ett jack i handleden. Nej, det är dags för mig att dra. Jag ska köpa en tågbiljett för dom sista mynten som skramlar i min ficka, en skrynklig sedel, ett söndrigt pass, det är allt jag äger och jag har allt jag behöver i min väska på ryggen, men jag äger det inte, i rädsla för att det ska äga mig. Jag bär med mig det, och ställer ner det i dikeskanten, tar väskan som en huvudkudde och drömmer om barndomen. Den här barndomen, den där barndomen; som jag snubblade igenom. Som jag simmade igenom, som jag sprang igenom, som jag hasade mig igenom, och jag var rädd för alla, som barn var jag rädd för alla; jag trodde att alla skulle döda mig. Jag trodde att alla var ute efter mig, och dom bad till gud, och dom såg så självsäkra ut, som om dom visste vad livet gick ut på och jag sökte mig till torg, stora nog, för statyerna att sträcka sig mot horisonterna, täcka solen, och sprida skuggor åt gatans barn. Torg stora nog, för att ingen skulle veta vem jag var. Där levde jag mig igenom min barndom, planerandes ingenting annat än att visa för mig själv vad frihet var, rökte en cigarett, plockade upp fimpar från gatstenen och log åt svinen, klappade söta flickor på rumpan och tiggde brödsmulor från duvorna. Kastade knivar mot solen, kastade stenar mot ån, satte mig ner, och skrev några dikter på papper som svävade genom vinden, skrev listor och låtsades att livet var ett skådespel och någon gång gick ridån ner och när vi dog, så dog vi inte, vi gick bara av scenen för att byta kläder, och snart kom vi ut igen och vi var utklädda, hjärntvättade till att tro att våra kläder visade vilka vi var, och vi identifierade oss så till våra roller, att friheten ingenting annat var än sättet vi bar kläderna på, sminkades till att visa känslor och grät för att passa in, jag grät aldrig. Jag kollade bara folk i ögonen som om jag inte hade någon aning om vem jag var. Som om jag var utklädd till att vara naken, som om jag var blottad nog till att inte förstå vad tårar och skratt och känslor över huvud taget gick ut på, det var ett spel, med en tärning som någon hade givit oss, till att tro och inte tro på men veta, efter allt, att livet var styrt av någon gud som satt i publiken och granskade varje steg vi tog. Vilket mygel! Vilken lögn, vilken lögn!