Barnen i en bamse-klubb

Vad fan händer i världen och vad fan händer här och vi sitter och räknar döda människor som herdar räknar får och jag räknar på fingrarna och det är fingrar med sår och smuts under naglarna. Senaste siffran: 54.000 döda. Fuck, fuck, fuck moi. Jag orkar inte skriva. Och där stod mannen från Norge och berättade sin historia om Thailand, den sjukaste historien jag hört och jag skrattade med farsan. Skrattade i smyg. Typ: 'vågen kom, jag åkte igenom restaurangen, vatten, ut i bassängen, åkte in i en korridor, och upp i en palm.' Och barnen i en Bamse-klubb, jag har aldrig ens fattat sånt där, föräldrar som skickar barn till en bamse-klubb, varför? Säg hundra saker, jag kommer aldrig förstå. Vad fan gör Bamse på Thailand?? Ett exotiskt dagis för föräldrarna som vill ägna sig åt varandra, eller stå bredvid och titta på. Och nu står föräldrarna och klagar på alla, och de klagar på alla som går förbi, och klagar på regeringen för att bamse-klubben höll till på stranden, och klagar på de som gråter för att de inte hjälper till. Och de gör ingenting. 54.000 människor, säkert mer. Säkert mer. Lyssna på musik, så lyssna då. Titta på Zlatan och titta på Stefan Holm. En katastrof, eller inte en katastrof. Bara ett ord, några tårar för en sårad kind, blod på klänningen, ett barn till, en nyhet om hundra år, en film till, men snart bara ord och ord i böcker som inga ändå förstår. Och folket som brukar mest film, missbrukar den. De drar över sina små kukar med actionrullar och tittar på allt igen, en gång till, bara ord, ett barn till, och sen en film till. Naked Lunch är en hyllning till fantasin, det är en bok som är allting, som är farten och som är tempot och jag dansade som Frank Black sjunger "Debaser" för jag ville bli Frank Black. Men när Pixies spelade, stod Frank Black bara där, med gitarren och bara stirrade på oss som ägnat hela vår liv åt visionerna och tron och önskan och drömmen om hur han såg ut, att han såg ut som han sjöng. Lika full av liv, lika galen, lika excentrisk. Men Frank Black stod bara där, som om William Burroughs skulle ha varit en gammal gubbe på en gungstol. Och jag läser "Naked lunch", och bryr mig inte. Alls.