Blandband, del 1

Men skit i det. Jag sprang runt som Groucho fucking Marx mellan alla stereoapparater och grammofonspelare i hela världen, med raka ben, stapplade fram, med armarna vevande i midjehöjd och blicken stirrande åt olika håll för varje steg, och munnen spänd och fötterna utåt och så sprang jag runt i världen och spelade in blandband, och jag spelar in blandband nu framför datorn, med ett tagentbord. Jag spelar in blandband. Och jag ska spela in ett blandband ikväll. Blandband för ett tidsfördriv, en rastlöshet, blandband för dansen framför spegeln och drömmarna som ramlade ner.

1. Clientele: Saturday. Det spelar ingen roll om band är enformiga. Och Mercury Rev kunde fortsatt göra "Deserter's songs", en gång till. Och en gång till. Resten är ju ändå bara skit. Clientele är likadana som Mercury Rev när Mecury Rev gjorde "Deserter's songs". Känslan av att stänga in sig på sitt sovrum i hundra och inte prata med någon annan, och Saturday blev anledningen till att banga den där festen i stan där alla skulle komma och slåss och supa skallen och supa så mycket så att de inte visste vad de hette. Clientele bygger sin egen värld av popmusik och afroismer som hänger på rad. Lyriken är fullständigt lysande, och så jävla bra så och rent och rätt så det kan inte vara knark, men typ att sitta hemma en lördagskväll när alla andra går till den där festen och från ensamheten och utanförskapet och de vita väggarna och alla filmstjärnor som ler på varenda plansch i taket och Fidel Castro röker en cigarr, och från allt det där kommer ett rus och en rastlöshet och Goethe på orginalspråk och Faust, del 1 och explodera då. Som fan. Explodera och betyd någonting för någon annan än dig själv. Explodera. När jag lyssnar på Clientele är det bara en jävla trygghet att kunna krypa in i ett rum, under ett täcke, och vara full eller inte full, sur, och vänta på SMS som frågar en fråga och frågar hur man mår, och bara ligga där och se allting snurra och ligga där i deras värld som ett spädbarn i sin morsas famn. Clientele är som att ta rymdskeppet till en annan planet. Och Saturday är så jävla bra. What more can I say? Saturday. Det är deras popmusik, det är deras poesi. Och folk kan bomba planeten. Men de kan inte stoppa tiden. Eller stänga av musiken.

"The taxi lights were in your eyes
So warm against St Mary's spires
The carnival was over in the rain
And arm in arm through Vincent Street
The evening hanging like a dream
I touched your face and saw the night again."

Och hur ska man värja sig mot sånt där? Hur ska man fan i helvetet kunna resa sig upp igen? Och bara gå därifrån? Går det. Det är så vackert och så personligt och så jävla levande och så mitt i gröten som en ensam mandelbit. Och det är så jävla levande, bara så jävla levande.