Drömmar, del 1

Ah, drömmarna jagar mig.

"And I find it kind of funny I find it kind of sad the dreams in which i'm dying are the best i've ever had" - Gary Jules, Mad world.

Jag är så levande när jag drömmer, och allt jag gör är att bara stå där och inte göra någonting. Jag lever där, på nåt sätt. Och det skrämmer mig. Det kanske har att göra med att jag läser Burroughs "Naked lunch". I natt, kan inte ens skriva om det. Drömde att jag gick in på ett café och plötsligt när jag kom in var det ingen annan där och sen kom en kille som kastade pilar mot mig, och alla pilar satte sig i mitt ben och jag var livrädd. Och sen kom typ fem barn in. Och flera äldre, hårda, tysta, män. De hade sex med barnen. Och det var ett spädbarn där och jag kommer ihåg spädbarnets skrik och de hårda männens övergrepp och leenden och hur alla barn visste precis vad de skulle göra som om det varit fast där i flera år. Allt rullade på och jag stod bara där och kunde inte röra på mig och tänkte på spädbarnet som skrek och jag ville döda alla, men vågade inte. Och jag gick in till köket och kom fram till kylskåpet och där stod min flickvän och hennes mamma och hennes mormor och bakade bröd, och jag ville också vara med, men råkade skita på mig på golvet och de vände sig om och sa "sånt händer väl alla", men jag hörde att de inte menade det och jag såg på deras axelryck hur liten och obetydlig jag var och jag ville vara med och baka men ingen kan väl baka med bajs på fingrarna och hela tiden skrek spädbarnet och jag ville dö. Och jag kollade i kylskåpet och där fanns fullt av Jens Lekman-skivor, sånt som alltid varit bra men aldrig betytt någonting, det fanns säkert 20 skivor och en Rocky Dennis-skiva som jag inte fattade direkt att det var samma person och jag tänkte i drömmen att "fan vad dum du är som inte fattar sånt direkt", och på köksbordet spelade en kille Broder Daniel-skivor på en skramlig bergsprängare och jag stod bara där och lyssnade och sjöng "What clowns we are" och dansade och skrek att det var skitbra versioner och i bakgrunden skrek spädbarnet och när jag stod där och dansade kommer alla barnen som var i rummet ut och går förbi köket som en flock skolbarn går på döda och öde gator, framför mörka skyltfönster med skyltdockorna hängande i snaror, och där gick alla barnen och jag tänkte när allting är slut och allting är över så kommer de väl till mig och de ska nog döda mig nu, de ska nog döda mig med ett skott från nära håll, för varför skulle jag annars vara här? Varför tog de mig hit? Ändå. Och jag väntade på det, och dansade, och såg barnen gå förbi. Och allt sjönk in i en svart dimma, och från den minns jag ingenting, och efter ett tag vaknade jag.