I MAY GO CRAZY BEFORE THAT MANSION ON THE HILL

Jag är trött på att skriva. Jag läser Charles Bukowski och är trött på att skriva. För det spelar en jävla roll. All mänsklig kraft föds ur kvinnans vagina, sa någon en gång. Och det är sant, men jag är inte kåt. Jag är bara full. Sitter med min kopp kaffe, svart kaffe, och alla skyltar pekar åt olika håll. Rastlösheten, och alla poplåtar som spelats in, spelas upp i huvudet, med minnen från tiden då vi dansade. Och jag vill dansa nu, men jag är full och inte kåt. Och pop, lika mycket som den räddade mig från tristessen och apatin och rastlösheten en gång lika mycket dödar den mig nu. Jag är sur på allt och jag är arg. Det är som att allt redan finns och här kommer jag och passar inte in. Vilsen, för alla skyltar pekar åt olika håll. Och Van Morrison har hängt upp sin skylt, sliten av vinden, möglig av regnet, smutsig av jord, och övertäckt av fågelskit: "I MAY GO CRAZY BEFORE THAT MANSION ON THE HILL." Aha, det är väl bra. För drömmen om ett annat liv, och för sakens skull, för att offra allt för att bli något och jag står kvar och ser dagarna gå. För att bli offrandet och bli drömmen och verkligheten verkar så långt ifrån, och det är popmusik. Det handlar alltid om det och det handlar bara om det. Att stå kvar på en tågstation när alla andra åker därifrån, med låtarna spelar i huvudet och huvudvärk. Så dansa, dansa då för fan. För alla låtar handlar om tåget som åker och jag ser tåget åka utan att hoppa på, utan att springa efter utan att ens höja en hand och vinka hej då. Så, skapad, helt utan känslor. Om jag bara kunde gråta eller skratta, om jag bara kunde ha tårar i mina ögon så någon förstår. Men jag står ju bara där. 2004, det är 2004. Och 2004 var året då alla andra sprang så fort iväg. Det var året med Kinks "Something else" i fickan och tonade solglasögon för att inte avslöja vem jag var. När jag sprang och skrek och rev sönder papper med låtrader på och kastade iväg i vinden och kastades iväg mellan spårvagnar som bara gick och gick och kastades till tågstationen där jag blev liggande med en blodig hand och två blodiga ben och några mynt från en snäll tant som gick förbi. 2004 var året när allt blev på riktigt, när varje dans som dansats utan tankar och varje dansgolv som bara hade aska och en eld som brann, blev rädslan för att förlora, och slås medvetslös av alla som stod bredvid och tittade på. Alla flickvänners pojkvänner som inte vågade dansa, men som stod där och vaktade. Jag taffsade alla på brösten och 2004 var att ligga kvar på dansgolvet när alla andra gått därifrån och fråga DJ'n efter en sista önskan, några sista ord, och jag låg vaken hela natten och visste att jag skulle dö någon gång. Jag låg vaken och hade ingenting kvar att leva för och jag låg medvetslös på ett dansgolv och såg DJ'n gå därifrån och jag ropade "Velvet Underground" för fan. Varför är det ingen som ser? 2004 var året då endast en bra skiva släpptes, på riktigt. The Arcade fire, Funeral.