Ian på Audioscrobbler.com

Ian på Audioscrobbler.com skrev så här. Jag kan fan se det med min snelugg och jag skela det fram med två blåa ögon som bara bleknar i dimman av avgaser och jag kan se Ian från Audioscrobbler.com lyssna på Love's "You set the scene" och undra vad fan i hela världen som händer utanför, utanför golvet utan golvlistor och fönstret med alldeles för mycket saliv för att se och vad fan händer i spegeln när allt är fullt av blod och vågar man se sina egna ben gå av, sågas av, sakta, krypande, så jävla skrämmande som slutscenen i "Reqiuem for a dream" och spyr man inte då. Ha, jag vet inte men jag kan se Ian från Audioscrobbler.com bara sitta där, eller stå, på en tunnelbanestation, lutad mot en klottrad vägg, och bara se med kalla blickar hur en hel värld åker förbi och hoppar på den jävla tuben hela vägen fram och upp till Södermalm, och de går av i samma mörker, men lite längre bort från misären. Och jag kan se Ian från Audioscrobbler.com stå kvar när alla andra går därifrån med sina liv i portföljerna och kärleken i sina solbrillor, reflekterande i glaset, och allt det där, i väntan på ett enda SMS som säger någonting om framtiden. ETT ENDA JÄVLA SMS som säger någonting. ETT ENDA JÄVLA SMS!!!! Och ett enda jävla SMS som kan slitas bort från ensamheten och ett enda jävla SMS för kärleken.

Ian från Audioscrobbler.com skrev så här, skrev så jävla fint, så här:

"Varför är det så jävla lätt att gå o lägga sig undrar jag, det är ju bara att ta av sig kläderna och stoppa om sig och sen är alla valen slut. Vad är ett liv om inte dagar och vad är mitt liv om inte dagar och var det här allt för idag? Lägger mig i sängen och funderar över killar som ser ut som Bob Dylan, som går och lägger sig med skinnjackan i hallen precis som jag, dom tror att dom förstått så mycket så jag både skrattar och gråter för deras skull istället för att sova, för det enda jag vet är att det inte finns något att förstå. Och tjejerna… som alltid går bredvid, som bara går bredvid, och inte vill veta nånting och allt de förstår är ensamheten. Kanske är det därför blandband Concrete and clay och I’ll be your mirror på får samla damm tillsammans med biblar och kanske är det därför jag sällar mig till alla andra och fortsätter med absolut ingenting? Fortsätter med att ligga här och få ont när dom sjunger om saknaden i Tomorrow is a long time fast jag egentligen inte har någon aning om varför, men det är väl det som saknad egentligen är. Och utanför faller löven igen och inte ens om det vore för sista gången som träden blev kala och slutade kisa fram solstrålar skulle jag förlåta dom, så jag skriver och skriver, skriver sms till mig själv på tunnelbanan medan jag sneglar på sneluggar och hoppas att någon ska börja mima Daydream Believer, och jag kan inte låta bli att undra om alla som sitter här kanske gör samma sak, och kanske har alla lovat att i sånna fall då jävlar då följer jag efter till ett annat liv. Fast ingen sjunger ju nånsin, så nu ska jag kolla på Seinfeld tills jag skrattar, jag ska titta tills jag skrattar ihjäl mig eller dör av tristess."