Bright Eyes - Lua

Jag ska börja något nytt nu, jag ska söka musik. Som fan. Jag ska ladda ner och skriva upp det bästa här. Och jag ska inte skriva hur det låter, jag ska skriva hur jag dansar, eller gråter, bara för att det är det enda jag kan. Och jag läser "Naked lunch", eller inte, att läsa eller inte läsa, men den ligger alltid där och den ligger på toaletten och den ligger under sängen och den ligger på matbordet och den ligger framför TV:n och i den ligger hemligheten, hur jag ska skriva, hur man ska skriva, och där ligger alla de jag inte tycker om och de jag tycker om, de som lever sina liv, de som väljer att slösa på allt det levande, men lever hur som helst, lever mer än några andra. Skriver ner allt de ser, SKRIVER NER ALLT DE SER. Jag läser "Naked lunch" som ett barn läser "Bamse", som en ensam kille i gymnasiet läser Kafka, som en rastlös jävel läser "On the road" för första gången och packar väskan och säger hej då med ett brev och går ut med sina söndriga kläder för en resa upp och ner genom Amerika. Jag läser "Naked lunch" och ser första sidan, och vet att den kommer förändra allt. Det här, den här skiten. Den har redan tagit över mina drömmar, med så mycket färger, så mycket oro, för allt händer, jag lever, och jag är rädd för att dö och det är det mest levande, av allt. Så jag lever, som fan att jag lever. Och jag lägger mig i sängen varenda kväll på året, varenda jävla kväll och vet vad som kommer hända. Jag kommer sitta i det där flygplanet på startbanan med bältet spänt som en tvångströja över armar och ben och jag kommer sitta längst bak vid ett fönster och se hur allt bara försvinner hur jag dör när flygplanet rinner av banan, åker snett, flyger ett tag, lyfter i ett gupp och ner i berget på andra sidan sjön. Och jag skriker först, och lutar mig sen ner i stolen, lutar mig tillbaka och somnar in, och vaknar någon annanstans. Hey, hey, men jag lever.


Bright Eyes - Lua

Du vet killen som röker "light"-cigg och tror att de är ofarliga... här kommer vi och står bredvid och tänder cigg utan filter och låter tobaken regna ner över håren och ner på söndertrampade tår och låter tobaken lägga sig som ett lager, som ett hölje, som solglasögon över sårade tår som sprungit för långt och vi röker cigaretten och tänker på James Dean. La, la, la. Bright Eyes är på riktigt, och alla andra röker lightcigaretter. Det är så det känns, som fan att det känns så när månen gått ner och solen gått ner och alla håller varandra i handen och den öde jävla trottoaren vid 42nd street där alla går in och vinglar fram och skrattar och de vinglar mellan gatuhörn och trottoarer med sopor och smuts och blod från nerslagna hundar och hundarnas skall, och den öde trottoaren är lika ensam som Tom Waits lyrik. Och det här är historien om att hitta någon, dete här är historien om att hitta någon att hålla om och gitarren spelar så försiktigt och Conor Obersts röst är så ensam, så jävla ensam, så jävla ensam när världen ligger ovanpå och flickvännen ligger bredvid och gråter och kollar åt andra håll, bara en väg att springa åt, en plats och en ny säng att springa mot. Conor Oberst låter så jävla ensam och han låter inte sur, inte ilsken och upprörd som i "Let's not shit ourselves", eller i vilken annan låt som helst från "Lifted.." eller "Fevers and mirrors", det här är ingen uppgörelse med sitt förflutna, som han slagits så hårt mot förut, det här är inga slag, det är tårar på en kall rygg, några kalla kårar över en flickas arm, en klapp på kinden för han vet att allt är över. Och han är bara uppgiven, och ensam, så jävla ensam som man är när någon man tycker om försvinner för snabbt iväg. Och bort, bort, bort, för att aldrig ses igen. Ångesten, och vad fan, men det över nu, det finns inte ens en anledning till att slåss. So, sorry, boys, Conor Oberst är äldre nu. (Men fortfarande lika jävla ensam.)