Indien

Jag var i Indien. Och jag lämnade Indien som det var. Jag lämnade de tysta gatorna med en sång om att komma därifrån och jag sjöng "they never sent me, up to the tower" från en Flaming Lips-låt som har maskaran rinnande över hela kroppen och tårarna har gjort näsan skrynklig som ett russin. Att läsa beat blev bara ett sätt att vara, en anledning till att inte rätta sig efter andra och censurera ord i meningar som tankar i fantasin, för drömmar är tabu för de som aldrig gjorde nåt med sina liv och sitter och läser "Jan Guillou" och går ut på gatan när Horace är där och frågar varför inte "Astrid Lindgren" fick något pris. Att läsa beat blev ett sätt att föra ihop två tankar med varandra, och även tankar som inte sitter ihop kan gömmas bakom samma ord. Och Indien var ingenting för de som inte gav pengar till tiggarna på stan och för tiggarna på stan var jag ingenting. Jag var han som bara gick förbi, med fickorna fulla och en tom hand och svarta läppar av en svart tunga som sa "leave me alone" och för alla andra var jag som tiggarna på stan med mina trasiga skor och lukten av svett, och jag hade fett hår och de kallade mig "sir" och jag stirrade på dem och sa varför kallar ni mig för "sir" när jag är som tiggarna på stan? Och de såg pengarna i min ficka och svarade med ett pekfinger och en ängslig blick och för tiggarna på stan var jag ingenting. Jag var han som visslade popsånger och sjöng låtrader om vägarna därifrån. Och Indien fanns ingenstans, för så fort man kom, så förvandlades vardagslivet till en festival och här kommer en kille från väst och säger någonting och han ber om ett glas te och lite passion och den tiggande handen visar vägen därifrån mot ett annat liv, och en annan stad, till flyplatsen i Mumbai och flyget som lyfte två timmar för sent för ett ostädat plan från Paris och någon gång kommer stunden när allt sånt där inte spelar någon roll. Och på flygplanet satt männen i kostym och berättade om Indien som pojkarna på Union Square berättar historier om lejonen i Afrika och de har läst Hemingway och vi har alla läst Hemingway för vi har drömt om lejonen i Afrika och lejonen i Afrika springer runt på Union Square som dollartecken i en kassaapparater och männen i kostym sa att Indien var bra, och hur kan man säga något sånt där när tiggarna på stan sniffar lim och äter bananskal som hundarna på trottoaren äter plast och kemikalier, och grisarna och kossorna, och de letar efter vägar därifrån men de drömmer inte. De väntar på ett nytt liv och de väntar på att dö och flyta ihop med soporna i Ganges och förenas med fibrerna av kläder som tvättas längs stranden och ut i havet. Människorna i Indien drömmer inte, med de väntar. Och de väntar på en bättre tid.