Stora, bruna, löv.

Ahh hhh Hhh. För jag har läst beat. Det är dagen efter dagen som förändrade mitt liv. Inte för att det hände någONtIng. InTE för Att JAg såg någonting. Jag har sett döda människor, men jag är INTe rädd, för döda människor pratar inte med mig. Det var bara det att jag bestämde att det var dagen som skulle förändra mitt liv. Och jag kollade på allt, tog in allt i två sömniga ögon, en full hjärna, hög av whiskey och gin, ett sorgset leende som skrattat och gråtit till döden av en Clown. Jag såg allt och sen sket jag i allt. Och nu sitter jag här. Dagen efter dagen som förändrade mitt liv. Och jag kollar på alla andra som levt sina liv innan mig. Och de hatar allt som springer förbi. Alla som går på gatan, springer Avenyn fram, utan att tänka. Stora, bruna, löv, ramlar ner för himmelen. Men för de som springer, är stora, bruna, löv, bara stora, bruna, löv. För en del, är de hösten. En sorgsen horisont, och snart kommer vintern, och det blir storm i Vasastan. För mig är de stora, bruna, löven, bara människorna som inte gör någonting med sina liv, som inte tänker. Som inte spränger väggar, som de blev sprängda till världen av hysteriska skrik och en barnmorska som går hem och onanerar till ljuden av en skrikande bäbis och tittar på barnpornografi med prästen i kyrkan som aldrig fick någonting, och flydde till kyrkan, för att han inte fick någonting, och gömde sig där som en anledning för att aldrig få någonting, aldrig söka något som ändå ligger för långt bort för att fånga. Och jag lyssnar på Daydream beliver. Och de stora, bruna, löven betyder inget mer än en dans, med en sexpack folköl på en parkbänk i Bältespännarparken, och jag sitter där med benen i kors och armarna i kors och ser de stora, bruna, löven, för människorna som går förbi och inte ens undrar vem jag är, som inte ens ser. För alla dör med munnen, fiskar dör med munnen och Oscar Wilde dog likadant. Jag tittar på Tarkovskij för att aldrig bli som de, för att aldrig se bruna, stora, löv, som löv. Jag är dum, det gör mig kanske dummare. Att fylla varje bild, och varje scen i ett äktenskap, med slagsmålet och örfilarna och de hårda orden med revolutionen i luften och svordomarna och de kalla blickarna, och ögonblicket när båda vet att nu finns det bara vägen härifrån kvar, och de letar, och de letar bara anledningar för att springa därifrån. Jag fyller varje vacker bild, med ett sorgset ansikte, ett ansikte av någon jag inte gillar. För jag kommer ihåg varenda ansikte, av varenda människa, som ställde mig här. Där jag står. Det finns dagar då ingenting betyder någonting, och de finns människor som inte betyder någonting, för att de har fastnat där, men inte för att de har fastnat där, utan för att de inte vet att de är där, för att de inte vet vart de är, och inte kan skilja solnedgångar från varandra, en horisont från en annan, ett stort, brunt, löv, från ett annat stort, brunt, löv. Och sån vill jag aldrig bli. Det är dagen efter dagen som förändrade mitt liv, och det enda som hände på dagen som förändrade mitt liv, var att jag såg alla sånna människor, och de såg på mig, de tittade, och jag tänkte, och jag tittade, och jag tänkte att idag kan jag skriva hursomhelst. Stora, bokstäver, med små versaler. Jag kan skriva fitta. Eller kuk. Eller hora. För de kommer ändå inte förstå. De är som löv, ett löv är bara ett löv. Ett ord är bara ett ord. Men någonting är ingenting, för de som tror på allt de hör.