Like a rolling stone

Världens bästa låtar, och så kommer det säkert alltid att vara.

1. Bob Dylan - Like a rolling stone ... Det är som att höra pianot släppas från våning fem och ner på sjunde avenyn, och veta hur allting ska gå. Ilskan, jag kan se Bob Dylan i studion, spela in, sjunga "how does it feel?" med salivet som spott av blod på mikrofonen. Jag kan svettet rinnande ner, som tårar över en ärrad kind, från två sömnlösa ögon, men trötta av whiskey och gin och alldeles för mycket hat och förakt. Jag kan se 199 sömnlösa nätter, och jag kan se mer än så. Jag kan se Bob Dylan på en buss till Greenwich Village från Denver, med Allen Ginsberg och Jack Kerouac i sina händer, med en handrullad cigg i sin mungipa, och på den 200:e natten, fylld av mardrömmar och hat, gick Bob Dylan ner till studion och sjöng det här. Det där. Det där som alltid funnits där. Folket på gatorna som går förbi, och alla folk bredvid som hatar dem. Bob Dylan har varit där. Jag kan se alla söndriga servetter, med ord på. Med poesin som Bob Dylan skrev, och fördrev tiden med. Söndriga servetter, söndriga av regnet i pannan, torkade av solen i ögonen, och vinden runt omkring, och blodiga av blodiga sår. Men fyllda av hat, och dränkta av förakt och när Bob Dylan sjunger är det som att hatet och föraktet för första gången gör sig värdig sin existens. Det är så jävla vackert. Det är bara så jävla vackert som man vill lägga sig ner och gråta och inte fatta någonting. Och man vill dansa. Jag vill dansa och slåss och slå ner alla som dansar bredvid, med armar som vevar, bara vevar av energi. Som att någon snurrat igång de, och jag vet inte hur jag ska sluta, och jag vet ingenting. Och på dansgolvet, då, blir "Like a rolling stone" världens bästa låt. Och det är som att disco-kulan i taket ramlar ner, och blir en spegel, och i spegeln finns alla som man hatar, och där står man själv, som Bob Dylan på omslaget till "Highway 61 Revisited", med den spräckliga jackan, frisyren, och blicken. Och man dansar vidare, högre, starkare, och argare, för man är cool. Så cool som bara en ung och oförstörd Bob Dylan var. Och sen skrev han "Like a rolling stone" och han knullade sönder allt som funnits förut, och han knullade sönder sig själv mot en lyktstolpe i Harlem, en söndrig, skev, en sån lyktstolpe som alla hundar pissar på. Och han förlorade oskulden där, och man hör det. För man hör tystnaden efteråt.