Wild horses

Det finns ett missförstånd någonstans. Det finns missförstånd överallt. Och jag hatar folk ibland. Jag hatar folk som fyller en Bruce Springsteen-konsert utan att älska Nebraska. De älskar bara muskler, de älskar att se den stora Bruce, Bossen, som pumpat upp sig på gym dagen innan och "hej, jag har en avsliten t-shirt och svett på magen", så jävla manligt. Och de gillar manligheten. De lyssnar inte på texterna, men de gillar att höra han sjunga "born in the USA" och de gillar att sjunga med för de gillar att hoppa så att Ullevi nästan går sönder och dras med i vinden där alla står med munnarna öppna och sen säger att det var så jävla bra, och tar kort med engångskameror och snackar med brittan och uffe om allt på en fikarast i Malung, och utanför åker gråa bilar förbi. Jag hatar sånt folk. För sånt folk har inte fattat någonting. De har inte fattat att samma Springsteen utan samma stora fickor med samma kåthet för pengar, hade suttit som Conor Oberst på Trädgårn och gråtit och sjungit om sin bror, Highway patrol man, och Mansion on the hill, och gråtit. Och ylat med rösten. Så att den försvunnit med vindarna, och ingen på Ullevi hade förstått, och de hade klappat i takt och sjungit "bossen, bossen, bossen".. och det fanns en skitrolig sak som sas på p3 för några år sedan, att Sverige har ett speciellt förhållande till Springsteen för här kallar vi honom för "The Boss".. det är så roligt, och så jävla genialiskt och komiskt och egentligen tragiskt, bara tragiskt, så jag skrattar och gråter och skrattar. Men bossen är bara ett barn som egentligen står i spegeln utan muskler och skriver dikter på servetter om sin bror och han borde spela på Trädgårn någon gång. Jag skulle vilja se han gråta. Och svettet på pannan, är tårar i ögonen och publiken på Ullevi fattar ingenting.

Haa, dete är samma sak med Rolling Stones. Och ingen fattar att Mick Jagger är en liten jävel. Mick Jagger och Keith Richards är små barn som åkte till Jamaica och skrev den finaste låten, den vackraste låten om vänskap, som jag hört, en ballad, och de döpte balladen till "Waiting on a friend".. och det är kanske Rolling Stones bästa låt. För att det är Rolling Stones. Och det kanske är baksidan. Jag ser det ofta så, jag ser Mick Jagger efter en konsert, i en liten källar-logé, och omklädningsrum och hela bandet ska ut och spela några bonuslåtar till, men Mick Jagger sitter kvar och blir avsugen av en tjej som stod längst fram i publiken och redan sugit av Nick i Backstreet Boys,,, men för Mick Jagger spelar inte det någon roll.. och han sitter där och alla andra ber honom komma ut och spela några låtar till.. men Mick JAgger skiter i det och dricker ett glas sprit och somnar naken och är full och dagen efter.. med bakfyllan framför ögonen och håret bakom öronen och alla andra i bandet bredvid.. fattar han.. och skriver "Waiting on a friend", som ett förlåt. Och det är baksidan av Rolling Stones. Men baksidor säger alltid vem man är. Och Rolling Stones skrev "Waiting on a friends", och sen skrev de "Wild horses", med samma ängsliga blickar. Och små muskler i stora låtar, krympte, och blev en liten hands grepp runt en svettig mikrofon och Mick Jagger stod där och sjöng i strålkastarljuset och han sjöng "Wild horses" och kollade ner som om han skämdes och som om hela hans familj och alla som sugit av honom och gamla flickvänner och de som bara var där och barn och allt, stod framför honom och höll varandra i handen. Och han visste vilka de var, men de visste ingenting. Och han sjöng för dem. Och han stod där och sjöng med skuggan tätt intill och strålkastarljuset i ögonen och han sjöng, och han var den ensammaste mannen i världen när han sjöng den låten. Och han sjöng, och dansade inte längre. Han bara sjöng och lät armarna ligga vid sidan, orörliga, nerfallna. Men han sjöng i alla fall.