Daydream beliver, and so on...

Mmm, men vad fan. Vaknar upp av att jag sitter i sängen och pratar för mig själv, och säger, "är alla döda nu?". Jag har sprungit upp på en kulle och jag har sprungit ifrån en våg som aldrig kom och jag har sett för många hjältar ramla ner från himlen som små, nätta, snöflingor, från spröda, rosa, moln. Jag lyssnar på Bright Eyes, de här dagarna. Jag lyssnar på Bright Eyes. Och vad fan, jag vaknar upp och morsan och farsan är där, vid sängen och jag är plötsligt 15 år igen och har druckit öl och sprit och blivit full och grannarna bredvid och släktingar i stan och arbetskompisar som kollar bort och allt det där om och om igen. Så jag höll för öronen och kollade bort kollade upp i taget och kollade på fåglarna i fönstret och sjöng popmusik för mig själv så att popmusiken spelade i huvudet, inne i huvudet och jag trummade med fingrarna och jag log, bland alla tårar och all jävla misär som hade samlats i rummet och i morsan och i farsan och i blickarna som frågade efter en försvunnen son någon som kunde skratta åt skämt, en som inte fanns, och bland det där sjöng jag "Daydream beliver" och började le och ingen kan ta ifrån mig popmusiken. Ingen ta ifrån mig viljan att gå min egen väg, att kolla på det som finns och återskapas och blunda för skapelsen och se hur fint allt är och blunda för vad som står bakom och vem har klätt den granen i glitter från en lucia-fest och ölburkarna bakom, jag ser inte sånt. Jag orkar inte med, är det ingen som fattar hur trött man är och man är 15 år med tårar i ögonen och man är 45 år utan känslor och man ska vara sig i alla kläder som slits upp under julgranar och slits upp från kladdiga julklappspapper och "den här passar bra på dig" och "den här passar bra på dig", jag vill bara vara mig själv och jag tänker på Manchester och ligga ensam i ett råttbo och lyssna på Tindersticks och hundarnas skall utanför och folket som slogs och jag ville därifrån. Jag vill bara bort från allt, och jag vill bort från drömmarna som alltid slåss och som slåss så hårt så att jag vaknar och inte vet vägen därifrån från rummet där jag somnade och från verkligheten, och jag vet inte ens vägen från drömmen som jag ramlade ur, flydde från, sprang för mitt liv från, ramlade i diket, och fick ligga naken för att höras och synas och spottas på, och till slut ville ingen ha mig så drömmen lät mig vara och jag ramlade in i min säng igen, från taket ovanför eller hålet i golvet. Jag ramlade in i min säng, som jag ramlar på folk på gatan, som jag ramlar på varenda jävel jag tycker om, de som inte ramlar gator fram, de som bara står där. Och jag ramlar på de som inte ens vet vem jag är.