Andedräkten

JAg stirrar bara rakt fram. OCH HA, jag ska tala om för er. Jag är en bomb som går gatan fram och jag är en bomb som vill skriva en bok om allt som händer om varje spårvagn och varje överkörd duva och tiggarna med fina kläder och alkisar som ligger under bänkar och ligger på bänkar och haaaaaaa, jag fylls av luft men kan inte andas ut. Och folket som håller sina mobiltelefoner så snett och så självsäkert och går med osäkra steg, på Avenyn, och pratar som om de vet att den där Coolio har fest ikväll och gröna systempåsar i vinden över Majorna, och de drar en kall vind genom stan, och jag tänker inte alls för jag är en bomb som tänker på mina egna tankar och inte förstår någonting, som andas in och inte andas ut och alla låtrader dras med i vindarna och jag orkar inte kämpa emot, och jag faller ner i drömmarna, om jag bara kunde ha någon att luta huvudet mot, en som klappar på min kind och säger "loveyOU", ibland. Jag har väl allt, men vill ha mer och jag är en bomb som andas in och inte andas ut och alla trycker in sina andedräkter i skallen på mig som koldioxid i mina lungor och snart sprängs jag väl - innifrån och ut - snart sprängs jag väl. Mot en trottoar på Backaplan och de trycker in sina anderdräkter mot min kind och jag säger att jag vill bara vara mig själv för en stund, och de trycker hårdare och de trycker hårt och JAG VILL BARA VARA MIG SJÄLV FÖR EN STUND.. och varför ska alla älska mig på villkor för att jag är någon, när jag allt jag vill är någon att luta mig mot och någon som säger "loveyou" när jag är liten och de blåser vindar i stan och jag orkar inte hålla kvar låtraderna som kommer till mig.. jag orkar inte ens, stå kvar där själv. Och de trycker in sina andedräkter mot kinder som redan är ärrade av sår som rivits upp och sår som tryckts dit av de som kom och gick och lämnade kalla blickar kvar och ärrade av vindar och ärrade av låtrader som kom och fyllde mig med blod och låtraderna som jag aldrig orkade hålla kvar. De trycker in sina andedräkter i min skalle och jag orkar inte vara med och jag tänker på folket i stan med sina mobiltelefoner på sned och de pratar högt om festen ikväll och tyst om vad som hände igår och på festen igår och "det är ju den där Marie, men henne är ju alla på". Kärlek, i allt det här, i vindarna genom Majorna, var finns kärleken? Ha... den finns inte, den finns i popmusik, i Phil Spectors försök att hålla allting samman, i The Cure's pretentioner och Peggy Lejonhjärta rädsla för att blotta någonting som passar in i bilden, någonting som stämmer, en sanning, eller vad som helst.