Broder Daniel och vår och Marcel Proust

Ha, så gick den då: till slut. Våren hand i hand med min bästa kamrat: DÖD! Jag ska lägga mig nu men jag är lite rädd för mardrömmarna. Trots allt. Jag är rädd för att aldrig komma tillbaka igen, komma tillbaka levande, eller komma tillbaka som en annan man. Och jag är rädd för drömmarna som lämnar mig i vaket tillstånd, som om jag bara var värd att spottas på. Som om jag var värd att DÖ! Redan nu. Så jag tar våren i hand och frågar vart vi ska gå. Jag är rädd, för jag har inte varit här förut. Och jag lyssnar på Broder Daniel. Som om vintern fortfarande bet sig kvar, som om vintern biter än. Den gör nog det, trots allt. Den gör nog det. Och jag vill säga till alla där, till drömmarna som finns, och till de som låtsas att jag finns. Jag vill säga det, bara en gång för alla: jag har redan dött för er. Jag har levt för att fly eller levt för att jaga er. Jag har levt, och jag är död. Jag lever, och jag är död. Men jag lever än. Och lägger mig i sängen, och springer en natt till, bara för att visa att jag lever, visa det för mig själv. Och alla som står bredvid. Alla de som står bredvid, och alltid ropar mitt namn.

Jag hör er, men jag lyssnar inte; vänner från en tid som flytt.

Broder Daniel - Cruel town.
Broder Daniel - Shoreline.
Broder Daniel - Whirlwind.

Det kommer en dag när jag också läser Marcel Proust. Den kommer nog. Men jag kommer inte vänta på den, och jag kommer inte längta efter den. Jag kommer bara sätta mig ner i stolen, och plötsligt kommer den bara ligga där. I mögliga böcker och sönderbitna sidor. Råttätna, mössbitna, men aldrig söndertaggade av tidens tand. Den dagen kommer nog, jag vet bara inte när. Och den kommer bara ligga där på bordet framför mig, framför konjaken, och mellan alla tomma vinglas. Som ett bokband där färgen fagnat loss, som en tavla där ramen trillat loss.

Plötsligt kommer den bara ligga där.