30 maj: Den fula ankungen, ett fullvuxet barn och Eva Braun.

Ni säger att kärlek är starkare än blod, men vad är kärlek? Om inte blod. Man kan bli kär i vem som helst. Jag har tappat fattningen. Man kan bli kär i vem som helst, och sen tappa det. Men man kan aldrig tappa blodet i ådrorna. Utan att hjärtat genast pumpar nytt blod. Det är kärlek för mig. Och ni säger, man behöver inte älska sitt blod. Och vem har sagt, att man alls måste älska kärleken? Och ni säger att jag hatar den. Jag vill bara säga att jag svalde den. Så jävla hårt. Utan att tugga, utan att blanda med saliv. Och när jag hade svalt den, började jag så småningom att hata vem jag var, vad jag hade inom mig, att min mage var så hård, men främst, just det att jag svalde den. Men vad är jag, och vad är kärleken. Nu sitter den där inne, som en klump, av stelnat stearin, som ett svart hål, av cement, och lika rädd för jag är för att den ska försvinna, ut genom ändtarmen, och ta med allt den någonsin nuddat, vid tidens gång, på vägen ut, med sig ner, lika rädd är jag för att den alltid ska sitta kvar, och bara långsamt äta upp mig, inifrån och ut.

Man hatar alltid det man står närmast. Jag hatar den, i varje spegelbild som finns. Jag ser så ensam ut. Och allt är mitt fel. Jag bär ensamheten med mig. Och jag hatar den.

***

Men hata mig, då. Ni kan hata mig, nu. Och sen bara gå därifrån. Jag hatar mig men måste stanna kvar. Har det någonsin varit så orättvist?

***

Det måste vara någon som styr våra drömmar. Och den jäveln, håller jag fortfarande runt nacken, i strypgrepp hängande ner, varje gång jag vaknar.

***

Jag tittar aldrig på avföringen när jag skiter. En gång drömde jag nämligen att den, som en lång ringla, liggande i holken; förvandlades till en levande orm, som fräste, visade sina huggtänder, och i nästa ögonblick slingrade sig upp i tarmen, för att väl där börja äta upp mig inifrån och ut till jag dog och var helt tom.

***

Om någon, någon gång, skulle fråga hur jag mådde så skulle jag svara att jag gick på en smal stig, vid stupets brant, och att jag där mötte alla som jag älskat, och de som älskat mig, och inte bara det att de såg helt apatiska ut, när de stirrade, tvärt utan känslor, eller uttryck, så, varefter jag mötte dom, så var de tvungna att ta ett steg åt sidan, för att jag skulle komma förbi, och därifrån, på det steget, försvann de alla ut för stupet. En efter en. Utan att jag såg dom igen. Och jag visste inte, och vet ibland fortfarande inte, om de självmant föll ut, ramlade ner, eller om de bara trampade snett. Men jag vågade snart inte möta någon mer, och jag skulle svara på frågan att jag mådde därefter.

***

Från och med nu. Jag ska gräva ner mig i popvärlden, och hålla i mig därvid, som Hitler i sin bunker. Bara stega rakt fram. Finns inget annat, finns inget vid sidan om. Luta mig över, och säga till Eva Braun att kärleken inte är allt. Ladda revolvern, och sjunga en sång som bevisar det.

Jag ska sjunga "Nessum dorma", och be generat om ursäkt för att jag aldrig varit någon sångare. Så som stora talare, på släktkalas, tvättäkta män, säger innan sina första tal. Vid långbordet, redan uppdukat med diverse snask, ligger Eva Braun där, redan halvt naken, och med uppknäppt blues.

***

Jag kan gå under lyktstolpar i stan, och undra vad som skiljer dom från mig. Dom får regnet att stråla, jag sväljer dom. Dropparna, alltså. Dom får varje vacker människa, med olika jämn hy, att verka likadana varandra, som skuggorna, jag går förbi dom. Skuggorna, människorna. Och kastar ilskna blickar mot min egen skugga. Det enda jag kan göra är att röra mig, den enda dom, lyktstolparna, jävla dom, kan göra är att visa mina rörelser. Vad skiljer livet från döden, när jag bara, allt jag vill, är att veta, om kärlek finns?
Lyktstolparna ta mitt liv, jag är rädd för rörelsen. Eller lyktstolpar, jag ska släcka er, jag är rädd för att fastna och stå kvar.

***

Jag gick på myten om mig själv, för jag blev kär i alla som trodde på den. Tills det uppdagades, att jag ingenting var, och ingenting är. Och jag drog undan så snabbt, flydde som en liten koloss, långsamt ner, på glid i ett förhållande, innan allt föll isär. Sen kom någon och väckte mig, sa att allting var över, och grät som på begravning. Jag försökte säga att jag inte var död, att ingenting hade hänt, men på dom, verkade det som om jag inte var där. De sänkte ner kistan, allt eftersom, stängde locket, och, jag kände locket stängas, och, jag kände hålet fyllas igen.

Oh, mother I can feel the soil falling over my head.

***

Men folket ser ofta upp till den, som ser ner på dem.

***

Jag lär mig bara saker som är svåra att se, av saker jag ser allt för klart. Som jag blundar åt, men som förblindar mig. Jag lärde mig att kärleken går att förbruka, att allt som rör sig har ett bäst-före-datum, att det som rör sig åt samma håll, är fiender. Men att röra sig motströms, uppströms, är förälskelse. Att allt som glänser, rostar en dag. Och ju mer det glänser, desto tydligare blir det, för även den starkaste av alla strömmar kommer så småningom fram till stiltjen över en tyst och främmande sjö.

Och allt jag lärt mig har jag lärt mig genom (i) en jävla smäll, som fick mig att önska att jag aldrig, ens blivit född, men samtidigt fått mig att inse, att jag verkligen lever.

***

Låt mig lära känna dig.

***

För det som glittrar ivrigast, rostar också först. Den största elden brinner fortast ut, som människor utan ögon lär sig se vad alla andra pratar om, rätt snart.

***

Men alla mina ord (och falanger) härleder till samma stämning av oro och osäkerhet, (förhärdelse och försmädelse,) där den enda form av säkerhet fästs kring uppfattningen om att det alltid kommer att vara så, varvid jag överlåter skulden för min egen för min egen smärta och mitt eget lidande, till tiden - det enda jag inte kan styra över, eller ens vara delaktig i, men som på alla sätt delar upp mitt liv, i stationer, mellantider, världsrekord, och platsen längst bak - just för det faktum att den är evig, vilket gör tillvaron, med mitt makabra tillstånd, vaggande och endast uthärdlig i samstånd med oron och osäkerheten därför att det är det på vars fasta grund, jag kan bygga mitt liv, trots att det runt omkring och alldeles bredvid sluttar ner, lodrätt, till rovlystna hajar och brinnande lava, så att jag inte kan ta mig därifrån, och kanske just därför att jag inte kan ta mig därifrån, bygger jag det högsta tornet, så om vinden rycker tag i det, i alla fall någon del faller ner.

***

Att inte veta vad klockan är, är att förtränga att tiden finns. Att universum existerar, och att du är där. Allt är bara tid. (Resten är illusioner.) Så nästa gång någon frågar dig vad klockan är, be honom titta sig omkring, fråga vem han är, och svara själv, att han vet tiden bättre än dig, just därför att du just inte vet att tiden finns.

***

Kom, vill du komma och hälsa på mig hos farsan ibland? Jag kan lära dig hur man spelar Super Mario Bros.

***

Hur jag kastar mig över min penna och alla tomma blad. Som om det var min sista, och egentligen enda chans till liv. Som om de vore mina värsta fiender. Som om jag var tvungen att döda dom, för att överleva, skriva ner det här, för att inte kvävas. Och så vidare. Och hur allt det här, sakta bryter ner mig i stycken, och delar upp mig mellan sig. Så att jag sen ligger, som en bit kött under varje ord.

***

Och så, en vacker, solig, dag, sa hon plötsligt åt mig att gå därifrån. Och jag har inte sett henne sen dess. Jag sa okej, tog tag i hennes armar, gav henne en kram och vinkade hej då, fortfarande med ett leende, en slängpuss och "jag älskar dig, lilla sötnos", från två fortfarande mjuka läppar. Och hon svarade med ett blink på ena ögat, och sa jag älskar dig. Jag stängde dörren bakom mig. Gick ut i solen, och rakt igenom den. Och det var, the first day of my life. På ett liv, som i framtiden skulle bli en enda lång kamp om att behålla. Varje dag. Varje sekund. Varje ögonblick. Varje dröm. Den söta, snälla, rösten, som brukade sjunga för mig varje morgon, är nu bara tystnaden i släckt, och förkolnad dröm. Jävla hon, jävla jag. Kanske hade hon haft en mardröm, natten innan. Kanske hade hon en förlorad dröm i bakfickan. Men det har aldrig undgått mig att försöka förklara, och aldrig släppt mig, att den förlorade drömmen måste ha blivit förstörd av mig. På alla sätt. För den var också allt vi hade, och allt vi tyckte om, vad vi älskade, och varför var där.

Hon kanske bara inte såg solen, reflekteras i mina ögon, den morgonen.

Och ända sen dagen, för kanske tio dagar sen, har jag försökt att gömma mig från solen. Och finns det något kvar att ta, så göm det i skuggorna. Tala om för mig, och då, ska jag verkligen ge henne det. För alla fina dagar, för att jag älskar henne. Än i dag.

***

Förut var jag bara den unge Werthes när hon inte var där, och när jag ville vara för mig själv, och vara mig själv, i tystnaden, då dörren stängdes, och väggarna på rummet föll ner, över mig. Nu är jag den unge Werthes hela tiden, och kan inte ens läsa en bra bok, för att inte känna mig som mig själv. Jag kan inte ens gå in i mitt rum, för att bara ständigt påminnas om vem jag är, hur dum jag är, vilken idiot jag är. Och vad som hände sen. Jag måste ut på gatorna, där alla ler, och lära känna dom, bli som dom, som alltid vara så främmande för mig. Så jag går ner på gatan, och ler, hoppas ingen ser mig, eller hoppas, att någon, enda, människa, vänder sig om.

But, don’t think twice, it’s allright.

***

Det var nätter då jag tänkte att om jag bara får höra Tom Waits "Jersey girl" en enda gång, så blir allt bra.

***

Jag slogs för kärleken, men den slogs aldrig för mig. Den slog mig, när jag ville veta om den fanns, jag tänker slå den, om den inte skärper sig. Jag tänker slå den, om den inte talar om vad den gömmer bakom sig. Jag tänker slå den hur som helst, för sakens skull.

***

Like a rolling stone med Bob Dylan kan få mig att dansa med näven höjd mot taket som om det var min tur nu, och är kanske världens bästa låt, och skrika det när jag dansar, och verkligen dansa, verkligen dansa, som att det är dags nu, för revolutionen och alla missanpassade barn att resa sig upp och bereda vägen, för herren, frälsaren, han, den där. Teenage kicks kan få mig att dansa och slåss, och är kanske den största förändringen i mitt liv, när jag hörde den från en knastrig tejp i mitt sovrum med två kompisar, och flera burkar folköl. Det är som tiden före "Teenage kicks", och tiden efteråt.

Men bara några få låtar, kan verkligen stänga in mig i mitt rum, där jag sover, men alltid vill bort ifrån, och stänga in mig med känslan, av att ingenting annat finns.

The Clientele – Saturday
Tom Waits – Who are you?

Det är något med rösterna. De talar i tungor. Det måste vara någonting med rösterna. Som modersmjölk från moderns bröst, ligger jag som ett fullvuxet barn och diar än.

***

I dag, på dagis, och en taskig särskrivning, förstod jag för första gången att ankungen, var en ank-unge, och inte en an-kung. Trodde att an-kung, var små missanpassade svanar förut, och så har jag trott i hela mitt liv. Har aldrig gillat ankungen. Trodde alltid att han var en sån där kaxig, mobbad unge, som blivit mobbad just därför att han trodde att allt skulle vara så som han var, för att morsorna sagt, "lilla Ankunge, skit i vad dom andra tycker, dom har fel, fel, fel, ingen ska tala om för dig att du är ful, bär glasögon och skit i alla andra", och den lilla Ankungen går till skolan och säger, "jag har glasögon, så det så".

Men jag ska verkligen läsa sagan igen. En gång till. Och det finns ju sanningar överallt, och alltid levererade av såna som i själva verket har fel, eller tror sig ha fel, för att sanningar bara syns på håll. Och inte mitt i.

***

Vi som trodde att knutna nävar var till att slåss med, och en knäppt hand, var till för heder till dom som dog. Vi slogs en gång, och slogs aldrig igen. Vi biktar oss för djävulen, och förbannar oss i tystnaden. För det vi inte blev, för det vi såg, men inte slog ner.