DON'T let me down

Det är alla dryga, skrattande, jävlar, jag vill åt. Alla stinkande fanskap. Alla dom som vet. Alla dom, som ens, tror, att, dom, är något, mer, än sina, egna, författade, förlorade, förskaffade, liv. Dom som står på tröskeln till en trappuppgång och skrattar åt dom som fortsätter ända vägen upp, och åt dom som faller ner. Just därför, att dom aldrig, stannar, och pratar, med dom. Eller, ens hälsar. Varken, hallå, eller hej då! Dom som står, inför sina egna, fastspikade, dörrar, med egenhändigt, uppsatta lås, och hysteriska larm, ringer mobiltelefon och skickar SMS om jävlarna, som fortsätter att styra världen, så stumt, om jantelagen som lägger sin sorti över dom, som i alla fall försökte, med proteinpulver och råa ägg, på ett gym någonstans, med hundra kilo krut i benpressen, och några brudar längst upp. Dom som i alla fall försöker, och inte fattar att jantelagen finns, precis, överallt, där mänskligheten kan gå, och ta sig, en fika på stan. Och dom som, jämför oss med USA och säger, hallå, men hallå, bara, typ, för där finns ingen jantelag. Och sen tittar på nyheterna, och svär, över ställena där jantelagen gav upp. Redan innan vapenhoten dök fram. Det är dom jag vill åt. Det är dom jävlarna jag vill åt. Inte dom som försöker. Dom som hela tiden ser sig som offer, och beskyller fiender, för stora, för att se, eller möta, i en enkel kamp, för att dom är, just, så, små, som Yoshimo mot the pink robots, - jag vill åt. Det är dom jag vill åt. Inte dom som försöker, men dom som tror jag vet. Det är dom jag vill åt.

***

Jag sprang en gång runt på gatorna i stan, yr, som en höna, utan tupp, och skrek: "Jag har dödat Sibyl Vane, jag har dödat Sibyl Vane!". Efter en halvtimme eller så, greps jag plötsligt av en, påfallande, påflugen, övergripande, säkert iögonfallande, panik, som närmade tvångstankar ju ivrigare jag vill ta dom, och ju hårdare jag spände åt, så att jag efter ytterligare en halvtimme lämnade ensam, villrådig, vilsen, och förvirrad, om att jag, kanske hade dödat henne. Sen tittade, jag på mig, i spegeln, och tänkte: Men jag, så liten och klen och gråtfärdig, kan jag döda någon? Och kände mig verkligen vek. Och sen tänkte, jag, om jag inte, redan dödat, henne, så kommer jag säkert göra det. Och blev bara ännu vekare. Nu, efter en halvtimme till, är jag fortfarande lika vek, men rädd och orolig, så orolig och vek och rädd, så att jag i själva verket måste vara Sibyl Vane. Eller någon som henne, som bara, går och dör. Sådär.

***

Jag orkar inte höra, på italienare, jävla italienares, jävla konspirationsteorier, hela tiden, hela jävla tiden, i helvetet. Som att alla bryr sig om dom. Kommer du ihåg, den där, kvällen, i Portugal, när det var fem minuter kvar och två lag stod och tittade på varandra, och log. Som bara grannar kan. Tror väl dom. 2-2, och det där plakatet som visades runt innan, på arenan, "2-2, ciao, ciao, Spaghetti!", visade sig ha rätt. Vi skrattade, och fick rätt. Jag skrattade verkligen, väldigt, högt. Jag skrattade för hela Italien.

***

Jag sökte igenom alla mina mp3:or på "don’t". Och fick fram allt jag ville ha. Allt som kändes bra. Allt som sa något av vem jag var, och vem hon, på den andra, sidan, är. Som inte visar sig, kanske inte vill. Som kanske vill, men inte kommer fram.

Bob Dylan – DON’T think twice, it’s alright
The Beatles – DON’T let me down
Hefner – DON’T flake out on me
The Cure – Boys DON’T cry
Magnetic Fields – I DON’T belive in the sun
Tom Waits – I hope that I DON’T fall in love again
Saturday looks good to me – DON’T try to hold my hand
Bright Eyes – DON’T know but a day is gonna come
Tindersticks – DON’T look down
The Radio Dept. – Why DON’T w e talk about it?
U.N.P.O.C. – I DON’T fe el too steady on my feet

***

So long, Marianne.

***

Hur tafatt jag måste se ut, för alla som går förbi och ser mig. För jag sitter bara där. Byxorna hasade, redan långt under midjan. Jackan uppknäppt, och fläckigt smutsig. Frisyren ovårdad, som långa, blonda strimmor, hängande ner som i trasslet av ett garnnystan. Armarna, hängande lealöst vid sidorna. Och händerna intryckta i bakfickorna. Och ändå är det inte det, eller bara det, inte ens nästan det, utan min uppsyn. Som säger, redan från långväga avstånd, att jag visst bryr mig om ni, era äckel, som går förbi, men att allt jag ska göra nu, och till det ögonblick ni går förbi, och försvinner ut ur mitt liv, är att jag ska göra allt för att tro, att jag inte bryr mig om vilka ni är. Att ni stinker, som de äckel ni är. Men ni är inte äckel, egentligen, ni är bara vanliga människor, vanliga, normala människor, och det är det, som stinker. Just det som stinker. För sån vill jag aldrig bli.

***

En flicka på dagis målade ett flickansikte på ett papper i dag. Jag kom in i rummet, tittade på teckningen, och frågade om det var ett självporträtt. Hon svarade: "Nej jag är snyggare!". Jag tänkte, fan så kaxigt, och tittade bort, för att det var en så genant pinsam situation. Men flickan på den andra sidan sa, "så säger hon bara, hon tycker att hon målar jättefult, men det gör hon inte". Det fick mig att börja tänka på massa olika saker, men inte komma fram till någonting. Jag kvarstår nog dock att hon var kaxig, rent objektivt, därför att det är kaxigt att säga så. Och jag är inte sån, det kanske bara är det, varje målning jag målar, friställer sig från mig, och penseln, så till den grad, att om någon skulle fråga om det var ett självporträtt, skulle jag fråga, endast, vem jag var.

***

"Sax, påse, sten, och jag heter Sten."

Sax, påse, hörna! Och jag är hörna. De satt tre dagisbarn och spelade sax, påse, hörna, i dag. I all sin charm, kunde jag personligen inte förstå varför, i varje runda, någon av dem, alltid valde hörnan. Det hör nog till barndomens gåtor. Till livets eskapader.

På nästa rast: Sax, påse, pokemon! Och pokemon vinner allt, med konstiga vapen, och försvarsställningar på främmande språk, som barnen uttalar för att sen skratta åt bilderna. Skratta så där hejdlöst, som bara barn kan.

***

Vi vill alltid vara älskade, det är det enda vi vill.

***

Det är kusligt, med vilket starkt klister, jag och mitt namn sitter ihop. Jag skulle inte kunna heta som alla andra, det skulle bara få mig att känna mig som alla andra. Och ändå vet jag att det inte alls är så, om jag skulle hetat som alla andra, skulle jag tänkt på dom, han, den någon (finns inte), som heter likadant som jag heter i dag, och jag skulle tänkt att såna som dom, med såna konstiga namn, inte borde få vandra nakna i stan. Jag kan inte riktigt identifiera mig med namnet, ändå är jag mitt namn, och känner mig precis som det. Och på något sätt, känner jag en skyldighet och ett ansvar att väga upp det, bära upp det, så att när jag dör, det finns massa andra som jag. Och jag har känt så, rätt starkt, sedan en medelålders man, på en skolresa i 6:an, en dag, frågade vad jag hette, bad mig skriva autografen, och sen, sa, att mitt namn, är gjord för tidningsbokstäver, och autografpennor, och underskrifter, på stora kontrakt, med pengar, i. Jag trodde inte på vad han, men har svårt att glömma det. Sen drog den mannen i väg, den värsta spökhistorien, i mitt liv, och skrek, att djävulen är död, så att alla i klassen, också, skrek för sina liv. Vi var så rädda så att vi nästan pissade på oss. Och jag undrade vem av dom, i spökhistorien som hette samma sak, som jag. Om det var djävulen som alla såg, eller offret som ingen visserligen, kände, men som alla, ändå, bedrog.

***

Varje ord jag raderar, och har raderat, svider inombords.

***

Don’t let me down

***

Dagen efter vaknade jag upp och det verkade som att alla låtar som fanns, skrivna, all poesi, allting, var skrivet just för mig. Som att alla hade känt likadant. Och det var verkligen något att hugga tag i, trots allt.

***

Det finns ett barn på dagis som ibland kallar fröken Ingerborg, för fingerborg. Och Ingeborg blir alltid svinsur, och när hon satt honom på plats, så att han tiger en stund, och vänder sig om, så viskar han "fingerborg" igen, så att hon precis hör.

Sista dagen där, ska jag nog skriva "fingerborg" på tavlan, eller bara skrika det rakt ut.

***

Jag ska ju leva mitt liv till max. Då kan jag inte slå mig till ro, och låtsas som att lejonen i Afrika är allt jag har att drömma om. Som fiskebåten utanför Havanna och den stora, fisken, som fångades, men åts upp, av hajarna. Jag ska leva mitt liv till max, och kanske aldrig gifta mig. Om giftermålet, kräver att jag ska hålla mig inomhus. För inomhus, utomhus, i trädgården, och vardagen, med disken, sånt kväver verkligen mig.

Jag tror alla män känner sig fångna i sitt förhållande. Fångade av sina kukar. Vi är alla kukar. Vi är kukar med två ben. Vi är kukar med två ben, två armar och en stor mage: en arm för varje bröstvårta, och en stor mage, för öl.

Jag hatar att vara så här, jävla cynisk. Jag ville bara tillfredställa min tjej. Jag ville att hon skulle älska mig, på samma sätt. På randen till sanktionerad mark, vad gör jag här? Vad gör jag här? Jag hatar att säga det här, men säger det ändå: Om inga kukar hade funnits hade inte ondska funnits, för kuken är roten till allt ont! Kuken mördar andra, och när andra mördar kuken är det i en hämndaktion. Kuken är en epedemi. En mutation för hundratusen år sedan, i grottorna, när någon fick för sig att det var skönt att ha sex, och att det var status också, enda sen dess är vi fastankrade i kukarna, fast bakom kukarna, som fartkåta rallyförare bakom en rallyratt.

Vi hade inte tävlat om det inte vore för kukens skull. Vi hade inte skrivit någon poesi, ingen popmusik, ingen maktsärställning, inget jävla hyckleri med pengar, inget bedrägeri. Det enda vi män gör, är att samla ihop pengar och en förmögenhet till våra förhållanden, så att vaginan i hemmet stannar kvar, med oss, nära oss, och öppnar, sig, ibland. Öppnar oss, och dödar dom som står bredvid, och tittar på.

Ändå, är det kuken, som skakar om dagen, varje dag, trots att den till största delen skakar det till det sämre, så är det kuken som gör att varje dag skiljer sig, från andra dagar. Och att livet, på så sätt, blir värt att leva.
Tänk att leva ett helt liv och bara bry sig om vädret, och vad man ska äta, och när man ska dö.

***

(Don’t worry) if there’s a hell below Fingerborg och kuken.

***

Jag vill bara tas på allvar, av dom, som själva, aldrig togs på allvar. Dom andra, skulle ändå bara ta mina ord så allvarligt. Som om jag dog, och skulle dö i mon. Som att det någonsin, ens är en gnutta synd om mig. Som om jag skriver att jag ska dö, att det är ett sista, desperat, skrik, på hjälp, och inte bara ett stillsamt, blygsamt, men fortfarande, ett, så levnadsglatt, "hallå!".

Jag vill bara vara där för dom som är dom, och aldrig blev något mer än just ett DOM, när hökarna i stan kom och åt upp det som fanns kvar.

***

Och jag kan se henne på hemvägen, den dagen då hon lämnade mig. På färden hem, till sitt övriga, liv. Välsorterat, strukturerat, men knappast öppet för allmänheten. Kanske den dagen, ett öppet hus, för hemliga beundrare och dom som aldrig kom, nätterna hon grät, och jag inte vad, jag skulle ta mig till, eller inte göra, bara för att inte framstå, som han, den där killen med blont hår, som gjorde allt för sakens skull. Jag kan se henne framför mig, på vägen hem, trallande, hoppande, skuttande, som Pippi Långstrump och herr Nilsson som en mobiltelefon i fickan, sjungande de där orden, som inte visste sanningen i, eller inte, men som besannades då, när jag lät henne gå, men samtidigt ropade hur förlorad jag var, visslande, ylande, kvittrande, nynnande, med självsäkra steg, oskyldigt, oskuldsfri, men samtidigt, på alla sätt, föraktfullt: Sjungande:

"I didn’t know you wrote poetry (I didn’t know you wrote such bloody, awful, poetry)

Och de där orden kommer förfölja mig. Varenda gång hon vänder sig om, och ler. Varenda gång hon svarar i telefonen, som att jag inte fanns. Men ändå hade förstört halva hennes, redan, för korta, liv.

Förlåt, förlåt mig, förlåt den jävla jag, så jävla mycket. Och låt mig, brinna i helvetet. Om du så sjunger, låtraden, en gång till.

***

Jag visste ofta inte vem jag var, men jag har alltid vetat vad jag skulle bli: större. Eller lika stor. Men aldrig mindre än så här. Stor. Och lillebror, tittade på mig, i dörröppningen, med dörren på glänt, till ett annat liv. Och gaveln, vid sidan om, kunde lika gärna bli mitt slut. Och platsen, där ni begravde mig. Tvärtom. Så vänd
om. Och lillebror, jag tittade på dig. Och jag sa:

Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor.

Och han tittade på mig, som om de öppna ögonen, också, nu, också, stod på glänt, mot samma gavel, och han sa inte mycket den dagen, men svarade mig. Och han sa:

Storebror, jag blir aldrig som dig när jag blir stor.

Efter den dagen fanns det inte mycket kvar att leva för. Så jag packade väskan och drog ner till tågperrongen, för ett tåg mot nästa station, och nästa liv, kanske med en tjej, i lockar, och blommors blad som lugg, som var där och väntade på mig. För att älska mig, eller för att säga hej då.

Men hon fanns inte. Hon finns kanske. Men hon finns inte här. Inte här, på botten av ån. Här nere, där, uppe bara är något oklart, och ofta sårbart. Där ligger hon, och flyter, med alla andra, som döda lik, bland andra lik, och döda fiskar, med måsarna, som pickar, och lever vidare, ett varv till.

***

Men för såna som mig, blir slutet alltid ett jävla uppbrott. Det blir att betrakta på avstånd, som genom en stängd lucka på ett öde McDonalds drive-in, hur den på andra sidan, går från att ha trott att allt hon gjorde, där inne, på arbetstid, i förhållandet, var fel, fel, fel, och att det var hennes fel, tills det sakta går upp för henne, och hon inser att hon inte alls har gjort fel. Den långa färden, från då man inte alls gjorde fel, till det att man gjorde allt, som stod i sin makt, att köra förhållandet i botten. Det är den långa färden, från uppbrottet till vad man sedan blir, och slutar som, en grön mil, en grön jävla mil, från den första kyssen och första kärleken, till platsen där kistan hissas ner. Och sluts för. Och folket som var där, och grät, för synderna, vänder sig plötsligt om, och går leende därifrån.

***

Don’t let me down… en gång. I tystnaden.

Don’t let me down… andra gången utanför hennes dörr.

DON’T LET ME DOWN… tre gånger knackningar, men ÖPPNA DÅ.

Och den natten var det så, precis som i filmer om olyckliga män, alltför länge gångna, in i skiten, och vreden, på randen ner till avgrunden, och ner, ner, ner, där allt är precis tvärtom.

DON’T LET ME DOWN!!!!! Jag ska stå utanför hennes dörr, som jag inte tänkte stå förut, men nu finns ingen återvändo inbillar jag mig, och sjunger den sista versen om och om igen. Om, om, om, och tillbaka igen. Jag ska stå utanför hennes liv. Tills hon öppnar dörren, den förbannade dörren, som fortfarande bär mitt namn som etiketten på brevinkastet, och bokstäver i svart, lagom slitna, utnötta, och nästan skavda bort, till ruinens brant. Jag ska sjunga Don’t let me down, som det jag aldrig, i hela livet, förmådde bli, men alltid, i hela livet, trodde mig, ha, så jävla säkert, och i tryggt förvar så fort, famnen stängdes, och dörren, slogs igen till huset och tända ljus på badkarskanten. Varmt vatten, som ångade. Och bara vi två.

Don’t let me down… du kommer aldrig, någonsin, ens i helvetet, förstå mig nu. Titta ut genom nyckelhålet, som tittat på mig förut, med stora, blå, ögon, men låt mig inte se hur söt du är, med dina, stora, blåa, ögon, som alltid tittade på mig, och var söta, då de skimrade, av tårar, i rädsla för att tappa mig, och kärleken, för att ha mig, kanske, bara, de blåa ögonen, som reflekterade den, svagast, tindrande, stjärnan, på hela, vida, stora, svarta, mörka, stjärnhimmeln.

Don’t let me down… för att sjunga en kärlekssång.

Don’t let me down… som jag sjunger det nu, med salivet sprutande, skvättande, som blixtar från klar himmel, men samtidigt, med sådan mörk horisont av orosmoln, att man knappast kunde ana bättre, att det förr eller senare, skulle komma blixtar, lite här och var.

Oh she done me - she done me - she done me good

Och sen…

DON’T LET ME DOWN!