"ALL IN"

Rätt så trött. Vek i kroppen. Blek, och undernärd. Med håret, i tovor ner för min hals. Spelade poker igår, förlorade allt på ett hotfullt uttalat "All in", och par i dam, på första giv. Sen kom kungarna in, redan på floppen, och jag försvann, hastigt, nästan obemärkt, därifrån.

Ser att Fabian Bengtsson har gift sig. Han saknar väl buren. Sånt är normalt, inbillar jag mig. Det är en drift, att hela tiden få det bästa av situationen.

Jag kan aldrig skilja ont från gott. Som bra dagar, alltid lämnar mig i ett tomrum, om vem jag är. Och varför jag inte gjorde något mer av situationen. Jag ska skriva, när jag skrattar. Men det får mig att tänka mer. Lite rädd för att tristessen ska dra över, komma fram till mig, och älska mig. Lite rädd för alla lyckliga dagar.

Stod vi och snackade, inkörda i en tvåa med knastrigt kylskåp, att pengar är allt. Kunde inte hejda mig, och sa vad jag ville bli. Större, och framgångsrik. Pengar, pengar, pengar. Jag vill sälja min själ, för pengar. Jag vill klä av mig naken, för pengar. Men jag vill inte veta att pengar finns.

För sånt angår inte mig.

Som i en modul, skickas han upp, till det kapade rymdskeppet, och den nakna sanningen, av kidnappare. Så att alla ser, men ingen kan komma dit, egentligen. Vet vi bara att han finns. Så känner också jag mig. Varje dag, när jag går på stan. Men vågar inte riktigt be någon att sträcka ut sin arm, dra isär fingrarna, och plocka ner mig.

Och skulle inte jag, som Fabian, gifta mig med hon som styr. Bara för att, göra det bästa av situationen.

Skriker jag, hes, och lika hotfullt som jag skrek "ALL IN", till hon som styr, att "älska mig då, eller lämna mig i fred", och allt det där, man säger för att få ändå,

"jag är äldre nu",
"jag älskar dig",

från modulen i rymden tittar jag ner på alla som ser, mig sitta där, ensam på utsidan, av skalet, till världen, och alla dom som vet att modulen bara är en modul, är för långt ifrån för att pratas med, har jag heller aldrig riktigt, vågat be dom att plocka mig ner. Så plocka mig ner, i tystnaden. Återvänder jag, i samma tystnad, in till modulen, och människorna där, som verkligen tror att modulen, är en hel värld, och den värld, vi alla lever i.

"Fuck dom". Med samma späda skrik, med samma spädbarnsskrik, som jag en gång föddes till jorden. Som vi alla föddes till att leva, och så småningom till att hålla käften, för ett liv i tystnaden.

Så skrik, om ni vill. Och spela poker med mig.

"Fuck dom", i tystnaden, "fuck alla dom som styr", med spädbarnsskrik.