Spegeln och alla jävla ord

Jag har mina jävla ord, och jag är glad med det. Jag har ett tagentbord som en skalbagge, ät upp mig då för jag ska aldrig slåss så hårt igen, vänder mig om, på stolen, snurar, runt i en IKEA-värld, förklarar läget för skalbaggen, och viskar till han, att allt är ordens fel, dom jävla orden, och tyst, viskar tyst, så att inte orden hör. Skalbaggen nickar och håller med, ha, men undrar om han någonsin förstår. Och jag har mina jävla ord, tänker jag i spegeln inte på att det var Leonard Cohen som lärde mig se, orden, som ord, och inte bara del av ett större sammanhand, han som satte spegeln dit på väggen, där den hänger än idag, så vaggande, vickande, vibrerande, så att om den faller ner och sju år av otur, kanske kommer en dag, på morgonen, utan att jag är förberedd, och vad händer sen. I en bunker, sju år. Utan någonting att skära sig på. Dra upp mig, från den där jävla bunkern, som Eva Braun sköt sin man i kuken först, kan inte någon skjuta mig i kuken, först, för jag vill veta vem Adolf var. Och jesus vet inte vad jag vet ikväll, så hur ska bönerna rädda mig, när jag inte får fram sanningen, men orden, jävla orden, som kanske hoppar runt, och förstör allt, med, EN, SVORDOM. Och gud så pinsamt, förlåt gud, det var inte meningen, gud, hörde du, gud hör du mig? Gud, hallå? *Klick* ..Hallå? Men svara då? Jag är kåt, hallå? Och föll ut, över Leonard Cohen, som är min farfar ibland, i sin gungstol, med låtrader, om att lämna allt man har, gjorde jag det för hans skull och tappade nästan allt på vägen till platsen, där jag skulle lägga det ner, så försiktigt, och ömt, av kärlek, tömt, istället tappade jag det, så att ingen såg att jag verkligen bryr, oavsett då, och oavsett nu. Reser jag mig alltid, för snabbt igen och springer förbryllat därifrån med varje ben, rädda för varandra, och armarna, vevande ett varv till, så att ingen ser mina tårar, och därför inte ser hur olycklig jag är. Men vem mår bra av det, och veta att olyckan finns, i 6 år till, nästan sju, med almanackan kladdad av svärta bredvid, spikar jag upp spiken, och på den, hänger upp en spegel till för att försäkra mig om att dom 6 åren inte ska lämna mig oberörd, på något vis, måste jag höra darret från spegeln, och somna till det i rädslan för 7 år till. Som, har jag inte en svordom som trumfkort i varje armveck, lika mycket, som svordomarna, är fläckar, skamfläckar, leverfläckar, eller djupa, fortfarande levande, i högsta grad levande till och med, sår, på en i övrigt rätt så undernärd kropp. Bad jag aldrig dom att komma hit, eller ens, hälsade dom hallå, när dom kom, och på sånt, vidrigt manér en gång kom in till mitt liv för att berätta vem jag var, och om sanningen, slog jag bort dom, som ord, i självförsvar, och träffade min kropp, med vassa föremål, som vapen, till djupa, och i högsta grad, levande sår på min kropp. Men är spegeln där så är jag här, och då lever jag gärna med rädslan, om jag just får veta, att rädslan finns.