Kevin Rowland

Vi är stadens behållare, en tronfarare från hög belägring, ge mig ner till rusets gator. Fångar skator som aldrig förr. Pilar, bromsande bilar. Trafikljus, och några, spunna ord. I en affär, beställer jag en historia om Jules och Jim. Kom så springer vi, på kapp. Och åker bil, utan att någon hinner ifatt. Som om ingenting annat finns, satt jag vid en lägerplats i skogen, och sopade undan alla barr. Innan jag reste mig upp, och undrade vad jag gjorde, såg jag att alla andra stod bakom mig och undrade samma sak. Han sa att hans flickvän hade gjort slut. Och jag svarade, detsamma. Ge mig någonting att hoppas på, låt mig släppa en, enda, bok, så kan bli lycklig, och börja le. Hans flickvän sa, jag orkar inte mer. Jag skrattade och sa, jag vet vem du är. Sen snackade vi natten igenom, till morgonen utanför ett upplyst Statoil 24, i utkanten av stan. Rökte några cigg, och jag sa, du har den värsta tiden framför dig. Sen, ringde hans mobil och det var hon, som sa: jag älskar dig, låt oss börja om igen. Och han mötte henne, lite längre bort. När jag satt kvar och såg två händer hitta rätt. Aldrig, förut, så ensam, som då. Bekände jag mina egna fel, och misstag, som jag skulle vilja skrika det så att alla hörde, hur svag jag var. Och varför ingen vill ha mig tillbaka. Så ska jag döda med blickar, och söka försvar, i dess skuggor. För nog, är livet bara en fanfar, spelad i fel oktav, av någon som tror han kan. Och sen tror vi på han. Döda alla stora människor, som sätter sig på små människor, bara för att bekräfta sin vida bredd, sin storleks, omfång, sin existens. Döda alla dom. Är inte Kevin Rowland snygg? Är inte Kevin Rowland snygg? Är inte Kevin Rowland snygg? Är inte Kevin Rowland snygg? Men det kommer en dag, och säkert en natt, när Bob Dylans “Idiot wind”, bara låter som en bitter mans, sista adjö, till vem man var. Då man kan vända sig om, och gå därifrån. Sorry, men nu, sorry, men jag är mitt i. Och kan inte skriva utan smärta eller lidande, utan fingrar som står rakt ut, och min spända blick, för fiender, så jag söker upp alla dom och skriver min fanfar för ett värdigt liv, i ett tidsfördriv, reser jag mig upp för att kunna sätta mig ner. Igen. Dråpslagare och kassörer, är alla samma skit. Och bibeln skrevs i tidsfördriv. Så är inte heller han som uppfann giljoutinen, en mördare i sig. Så skrevs bibeln av människor, som ville berätta lite om sig själva, och vilka dom var. Vad drömmarna om Eden lämnade kvar. Finns det barma jävlar, som står med armarna i kors och söker svar. Väntar på någonting, att smälla skiten i luften, och väntar där, i hela sina liv, för att roffa åt sig, juvelerna, bland ruinerna, som när Messias kommer till jorden, kastar folket sina biblar, långt iväg, för att ha händerna lösa, och fickorna tomma, när han kommer som en, jävla bingoberra och delar ut högsta vinsten, om och om igen, som, nya, glänsande, bilar, på rad. Varsågoda och ta. Han är här, som en vansklig bingoberra, och som någon, alla tror på. Vi tror på krig och Bruce Lee. Jag tror på alla dom, som någon gång, förstörde sina liv. Jag tror på mig, bara för att jag ibland, på kvällarna, ligger inne och röker, dricker vin, ren sprit, och i största allmänhet, gör allt för att förstöra nästa dag. Jag tror på orden, som förstör mitt liv. Jag tror på svordomarna, som förstör allt i dess väg. Och jag älskar dom, för att dom inte räds. Att bränna redan brända broar, bara för sakens skull, är som att ta sitt liv, när man är full. Som att slå sig själv, när man redan slagits omkull.