När jag blir gammal ska jag bära peruk.

Och hon sänkte rösten och sa: ”För säkerhets skull, så har jag ringen kvar”.

***

”My name is Kevin Rowland, I’m the leader of the band.”

***

Är det som aldrig upphör, alltid det som förstör?
Är det som förstör, alltid det som berör, just därför att det är så flyktigt. I sig.

***

Tänk att vara en så tråkig människa, så att gästerna, under bröllopstalet, skrattar åt vem man är.
(Jag ska aldrig gifta mig.)

***

10 juli: Börjar jobba i morgon. Det känns som ett annat liv. Hoppas dom inte skrattar åt mitt långa hår. Hoppas allt blir bra. Bara dom inte skrattar åt mitt långa hår.

***

Jag låg och grät som ett spädbarn förut, när jag lyssnade på Dexy’s Midnight Runners Remininsce part 2. Jag trodde låten handlade om mig.

***

Jag samlar allting inom mig. Det blir säkert bra. Som en fontän, ska jag blåsa den sista gnistan liv, ut över haven, till närmaste fyr, och översta gud. Som en indian, ska jag skutta fram. Som Romeo inför sin Julia, ska jag dra mitt svärd. Men drömmarna om Eden, tror ingen på. Och drömmarna om Eden, varför blir ni så verkliga. Det är bara att acceptera, tänker jag, när jag ligger här; som en skärva i mitt hjärta, som spegelbit, i magsäcken, att det tar tid, för kroppen, att spotta den ut, till bara droppar av galla återstår, ska jag försöka om och om igen. Tills kroppen nöter bort, varenda obehag, och varenda smärta, ska jag ligga här. Knappast ens, vända mig om. Och inte försöka tänka så mycket på sakerna som berör.

***

När jag blir gammal ska jag bära peruk. När jag blir gammal ska jag bära peruk.
När jag blir gammal ska jag vifta på min kuk. När jag blir gammal ska jag vifta på min kuk.

***

Här, blodig, och skuren mitt itu.
Omkullsprungna lakan, men ändå ingen där.
Bländande dagsljus, utan sol.
Har ensamheten någonsin visat sig så total?
Ett finger på tangentbordet, den andra i min röv.
Varför, vet ingen.
Därför, vet bara jag.

***

Det har gått upp för mig, hur jag försöker förtränga varje slut. För att det ger mig ångest. Hur jag övertalar mig själv, att inte festen är slut. Och dricker några öl till. Hur jag varje natt, stänger av eller på annat sätt vänder bort alla klockor, så att jag inte vet om natten finns. Och dricker te, i stora mängder, i välbehag, som om natten fortfarande är ung. Och i mina kisande ögon, försöker att undvika att se den stigande solen bakom nästa horisont. Och kanske är allt det här bara en tragedi, och min fulla respekt, snarare rädsla, inför drömmarna. Och vem jag är. Drömmarna ter sig alltid så uppriktigt och ärliga mot mig. Till slut åker piper någon klocka i ett förråd, och gör mig medveten precis vad klockan är. Men jag blundar bara hårt, tar en kopp te till, och lyckas till sist, till och med förtränga att klockan pep. Och att tiden finns.

***

Jag känner mig aldrig mer handikappad, än när jag inte har papper eller penna. För mina ord, jag har hittills, offrat allt, för dess väg. Att kämpa, så har jag – se mig som en ensam vandrare – också vandrat deras väg, sluggande, vaggande, regntung, våt, men full av energi, så spräng mig, - och nu är jag fången där, därför att det, inbillar jag mig, vore dumdristigt att bara ge upp så lätt, här och nu; jag går hellre några steg till. I vilken riktning, angår inte mig. Och bryr jag mig inte om, just därför att jag går.

***

Klockan är 04:30, en halvtimma innan jag lagt mig föregående fyra kvällar. Därför ligger jag uppe en halvtimma till, och skriver ner ord. Vilket öde och vilken tragedi. Så många gånger har jag läst Kafkas dagböcker, enbart för att få känna någon som känner som mig. Jag läser den en gång till, ikväll.

***

Alla i den här staden hatar mig, lita på det. Jag sa att dom som lyssnar på Gyllene Tider är dumma. En flicka med rak lugg sa att hennes farsa gjorde det. Följande timman stod jag upp, med händerna i fickan, och nonchalant blick, och förklarade hur dum i huvudet hennes farsa måste vara. Och jag citerade Nietzsche tio gånger, under diskussionen, efter att bara ha läst honom i några dagar. Undrar vad som kommer hända med mig och min bekantskapskrets om jag läser lite till. Och det är inte utan viss oro, och med dåligt samvete jag återigen öppnar boken, Den glada vetenskapen, och stilla förundras vad som kommer hända med alla oss.