431. Som en rullande sten

Det är inte min tur, att fälla tårar till en pöl.
Jag lägger huvudet på lut. Istället.
Bandaren är bara min. Bandaren är bara min.
Jag vill alltid vränga bandaren, ut och in.
Det är inte min tur att bära bandaren.
Det är inte min tur att bära bandaren.
Jag dansar hellre, åt dom som går förbi.
Tar någon i hand. Får jag dig?
Som The Smiths, var Manchester.
Med vilken möda lever vi våra liv.
Under större kraftansträngning, än vad,
Statyer reses, och höga hus byggs.
Vaknar jag på morgonen, och ställer mig upp,
Andas, in, andas ut.
Just för att hålla mig vaken.

Så, kryper jag ihop, till en boll.
För att kunna rulla ner, för gatorna,
Och sicksack, genom allén,
Som en sten.
Jag kryper, ihop, för att kunna fällas upp,
Samlar mig, för att explodera.
Som en sten. Som en sten.
Som en rullande sten,
Hela vägen från 5th Avenue,
till 42nd Street.

***

Där musiken spelas högst, kommer jag alltid att vara.
Klunkande på en öl, rökande på en cigg.
Dansande i takt, om så dansgolvet vore en garderob.
Där ”Like a rolling stone” väller ut genom nyckelhålet,
Kommer jag alltid, att knacka på. Dörren.
Och kräva att få komma in, för lite värme och tröst.
New York är kallt, men jag gillar vart jag bor.
Det är musik på Magasinsgatan, till fem på morgonen.
Och Seven-eleven har öppet dygnet runt.