433. Rosa elefanter och våldtäktsmän

Läser Kafka, Pessoa, och Proust, för att dom berättar för bara mig, hur världen fungerar. Vet inte riktigt om jag läser dom, i främsta syfte, för att få veta hur världen fungerar, eller för att få lära känna dom; men säkert, för att dom berättar allting för bara mig. Vandrar jag därifrån som en hemlighet, skygg för solljus. Varför skulle jag behöva nikotin, när jag kan läsa en rad till? Varför behöver jag nyheter, när allt jag behöver veta är att Kafka, den 6 juli 1912, var för trött för att orka skriva ens en rad i sin dagbok. Jag behöver inte knulla som Robinson-Robban, eller säga roliga saker som Olinda och Linda Rosing. Jag kan ligga i min säng och tänka på mitt liv. Tack, Kafka, Pessoa, och Proust, för det. Jag behöver inte våldföra mig på små barn, och skylla över konceptet på, för mycket filmvåld. Finns inget sånt, men bara film och verklighet. Finns bara föräldrar, som skriker åt sina barn att filmvåld suger kuk. Går till senaten, och skriker likadant. Med samma röst, som Jerry dödar Tommy med en sax. Med samma läte, och i samma tro, i samma mening, och med lika syfte. Och det finns föräldrar, som sätter sig ner på huk, viskar till sina barn, att människorna på TV:n är du och jag. Lika små, oskyldiga, och rädda som oss. Lika sårbara för hårda slag. Är det inte synd om oss? Finns såna som stänger av TV:n, och går därifrån. Finns dom som går in i TV:n och tittar ut. Bara för att våld finns, betyder det inte att man måste döda det. Med samma ilska, i samma inferno, som Tom dödar Jerry en gång till. Med samma förbannade min, som Ann-Marie lär sina småflickor självförsvar mot rosa elefanter och våldtäktsmän, som klistras upp på väggarna, istället för ett alfabet, för att de ska lära sig hur såna varelser ser ut. Istället för Brad Pitt. Finns föräldrar, som sätter sig ner på huk, och viskar att våldtäktsmän och rosa elefanter, också har varit barn.