434. Beach Boys - Pet Sounds

Jävla bögar. Jävla bögar. Fuck you. Fuck you.

Varför ska jag hånas, och spottas på, men ändå frivilligt ta steget ut och berätta för alla att jag är bög, att Beach Boys finns, att jag-älskar-Pet-Sounds = sant. Till er, som ändå, i era lädertrikåer, åtsittande skjortor, tvättade jeans, och flötiga hår, kommer sitta med ordlexikon, era jävlar, och säga att recensionen handlar lite för mycket om mig, och ingenting, nästan ingenting om musiken. Alls. (But it's nothing, really nothing, to turn off.)

Ha, ha, ha.

Jag skulle kunna skriva en biografi idag, och döpa den till Pet Sounds. Jag skulle kunna skriva en sån där, jävla, Alexander, Solsjenitsyn, om En dag i Ivan Denisovitjs liv. Hur hårt han håller fast vid sitt alterego, som om den vore hans enda hjälte, och det enda värt att offra ett liv för, i det här fallet, en simpel, dag. Ett liv, en dag, ett liv, en dag. Som kackerlackor för William S. Burroughs, och några utklippta ord. Fattar ni inte att det är folk, där ute idag, som sitter och dör för någonting. Som sitter och dör för er, som springer i cirklar och tänker, "vad ska jag bli", letar svar, och sen dör för ingenting. För att kunna skriva som Goethe på ett papper, att i dag, den 15 mars, hände ingenting. Nästan ingenting. ALLS. Den 9 april, "För trött". Fattar ni inte att det finns folk som blir galna, och går vilse, för att ni sitter där, i välutrustade hem, kabel-TV, och Volvo-bilAR utan att bry er. På era gator, utanför, ramlar folket förbi. Som AvEnYn i Göteborg. Fan ta er. Som om det betyder någonting. I may go crazy, before that mansion on the hill. I may go crazy for YOU. För såna som er, tar en tur till brevlådan, och matar in bajsat i bajspåsen, knyter ihop, och sen. Ingenting. Värt att leva för. Ha, ha, ha. Ni kommer säga, gå till din jävla blogg och stanna där. Vi behöver inte såna som dig. Du är galen, du röker hasch! Jag kommer svara, i hela mitt liv, kommer jag svara er, på påståenden, att jag har Pet Sounds under armen, som ni bär er morgontidning, till frukost och ett dukat bord med kokt ägg, och ett glas apelsinjuice. Jag bär min Pet Sounds som jag bär ett paket cigaretter. Ha, ha, ha. Det borde stå en varningstext på omslaget, "Den här skivan kan skada dig och personer i din omgivning". Lillebror bli aldrig som jag. Du stod vi dörren och sa, om det så här att vara kär när man är stor, jag dör, herre gud, men dö då!

Fuck you. Fuck you. Fattar ni inte att Brian Wilson satt hemma, blev galen, och skrev låtar, för att såna som er, skulle stega ut ur era hus, och fatta vem han var. Hälsa när han ramlade förbi, säga hej då, när han ramlat länge nog. Och fan, fuck you, fuck you, ni fattar ju ingenting.

Om jag inte hade legat och lipat i min säng till tonerna av "I'm waiting for the day", hade jag säkert bara tyckt att den var fin. Om jag inte visste att mitt jävla liv finns där, i låtraderna, och som jag lipar, med tårar sprutande i en fontän, snoret rinnande, och harklande, för att andas, ge mig luft. Era jävlar, ge mig luft. Den är så bra, så jag tvekar att lyssna mer, som jag alltid undviker de 30 senaste sidorna i Kafkas dagbok, för att jag vet hur det ska gå. Han dör ju. Brian Wilson blir senil. Och jag får känslan av att alla deras ord, fångar mig, och håller mig kvar.

I'm waiting for the day är Beach Boys mästerverk. Idag. Brian Wilsons "Be my baby". Det är, något annat. Något annat. Fuck you. Fuck you. I knappt en minut är det en kärleksförklaring, någonting som han inte hade men fick ändå. Efter en minut, åh, åh, åh, efter en minut, när han har gått därifrån, vänder han sig om och ser att hon står kvar, tyst, nästan oberörd, och han skäller. FÖR FAN ÄLSKA MIG DÅ, jag har ju gett dig allt. Efter det, tystnad, förlåt. Sen samma sak igen.

Det här, det här, det var bara, en, det var bara, en, dagboksanteckning bland alla andra.