436. Louise

Så, så, så.
Ha, ha, ha.

Så begränsar jag också min ensamhet, till min säng.
Ha, ha, ha.
Men min säng är en oas av ensamhet, har jag i alla fall begränsat den.
En slags fångenskap, att alltid ramla i. Att aldrig, hoppa av. Eller, just, innehava, äga, makten, av att komma därifrån. Det är ensamhet. Att lyssna på Pet sounds, och blunda. För att försöka, men aldrig kunna få det så vackert som där, och inse det. Min säng är ensamheten, och på något sätt, förtjänar jag väl den. Som jag slitit och jobbat för den, som jag anpassat mig, och mina tankar, för att aldrig passa in. Kunde jag inte lägga ihop ett plus två och fatta att det skulle sluta så här. Trots att, eller snarare; även om, Brian Wilson verkade lika ensam som mig, lika utanför, lika vilsen och bortkommen, i en tid, gjord för alla dom, så verkade hans värld, och inre röster, alltid kunna göra han fri. Oberoende, ett öra, mot skälvande brus. Ett öra, mot resten av världen. Ett öra, mot en värld av dån. Det gäller bara att kunna återskapa det. Den. Det. Den. Det. Om du var här i kväll. Och såg mig, jag skulle titta på dig, till och med när du sov. Ha, ha, ha. Tänk att bli kär i mig, vilket hån, vilket jävla, ha, ha, ha, hån mot mänskligheten! Tänk att fångas av mina ord, idéer, och fabler om vad jag ska bli. Knutna näve, höjda i kamp. När alla dom jag säger mig kämpa emot, har försvunnit därifrån. Eller, när alla dom jag så högtidigt föraktat, jag själv, flytt för mitt liv, för att inte se igen. Vilken bluff jag är. Jag tycker synd om alla dom, som ändå, med avbitna naglar, stirrande ögon, och lite vin, har klamrat sig fast vid min fantasi. Som om den betydde någonting. Hallå, i alla mina drömmar, hallå, drömmer inte alla likadant, hallå, hallå, hallå, HALLÅ, i mina drömmar, säger alla alltid ändå, hur det ska bli. Skepnader, gestalter, och fån, som säger att vägen tar slut, vid nästa krön. Så slutar jag mitt liv, i en stinkande gränd. Hade inte något bättre för mig, och ”Hade inte något bättre för sig”, ska det stå på min kista, och gravsten, när folket som bar den, valde plats och kyrkogård, grävde med sina bara händer, en grop, vart kistan skulle stå, i skuggan, men med morgonsol, för att snabbt vända sig om, och börja ännu ett liv. Jag är inte äldre nu, det är bara alla andra som verkar föryngra sig. Sa för många konstiga ord, dom kommer säga att jag är konstig nu. Säger konstiga ord när jag blir full. Dom kommer säga att jag är konstig nu. Men, hur, jag skulle vilja ikläda mig rollen som mig själv, egentligen. Hur jag skulle vilja vara den jag är, och den som andra tror att jag är, eller var, för att, förbättra mig, för att se världen, och förstå omgivningen. Som jag offrat mitt liv, och mina vänner, åt de konstiga orden. Bara för att inse när alla andra tröttnat på det där, att jag är ingenting, värt att satsa på. Att mina ord, inte längre kan säga hur det blev som det blev. Och varför. Hur mina ord, och mina gester, framstår lika främmande i sin spegelbild, som för namnen i min telefonbok. Som pålar över öppen eld, offrade jag er. Och kommer ångra mig. Som stjärnan i en julgran, tittar jag ner, för att se om barren är kvar. Och kottarna. För att slutligen inse att de inte betydde någonting. Och då är det slut med mig. Snälla, kom hit. Tjej i rött, Louise, håll min hand. Vi kan sova sked. Dina flätor mot min hals, jag kan säga att jag älskar dig. Och vi kan låtsas att du också, i nöd och lust, älskar mig. Vi vet att fägringens blommor, i en vas, på ett bord, säger mer om vad som finns utanför, kvar att plocka, än vad som finns runt omkring, som vissna blad, och torkad jord. Vi vet allt det där, jag är ju äldre nu. Vi vet hur allting fungerar, men jag kan fortfarande inte, släppa tanken, av att bara handfallet kasta mig in, huvudstupa mot rännstenen, för att vid uppvaknandet, se om du står kvar. Om det står någon kvar. Eller om alla, bara, gick därifrån. Louise, älska mig. Louise, älska mig?