Drömmarna om Josef K.

Det här är sant, på alla sätt sant, på alla tragiska sätt, sant. En dröm jag drömde natten till idag, och en natt jag inte vet särskilt mycket om, förutom att jag inte sov igenom den särskilt djupt, och att jag morgonen efter vaknade försmädligt trött, till och med försov mig till jobbet. Och att jag också vet alla händelser, som utspelade sig i huset under natten, och precis kan placera de i deras exakta, kronologiska följd. Alla som kom och gick, vem som satte på vattenkokaren, och vem som stängde skåpsdörren, när kylskåpsdörren slogs igen, vem som spolade vatten i kranen, och vem som lät mikrovågsugnen plinga ut, vem som fick SMS och av vem. Allt tydde sig tämligen klart. Och vid varje sådant tillfälle, kan jag erinra mig om att jag också inbefann mig i ett slags lakoniskt lugn, just över det faktum att det vakna tillståndet inte var särskilt långt borta, och likt en nödbroms i ett tag, hela tiden hängde in i min dröm, tillräckligt tydlig, och nära, för att hitta, och dra i. Samtidigt som jag kände detta lugn, så ökade stressen över att jag måste sova, att jag ska upp imon. Men den stressen tycktes inte vara lika framträdande, och bara det, i hur jag rangordnade stressen för morgondagen som nummer två, och satte lugnet över nuet och drömmarna, som herren på täppan, gav mig ytterliggare lugn.

Nu, så till min dröm:

Hela min familj var där. Det var höst, och jag hade fått jobb som fastighetsskötare, med min tvillingsyrra, med att kratta löv. Vi fick en innergård att avverka, och fick dela denna innergården med en annan kille, som var av samma ålder, och som försökte starta någon slags konversation genom att snacka skit om företaget vid jobbade för, varvid han bad oss gå hem tre timmar innan utsatt tid. Han sa det utan tanke för sig, att prata tyst, trots att våra chefer befann sig precis intill, och utan problem kunde höra. Och säkert också gjorde så, eftersom dom stod blickstilla, och minst lika tysta som jag och min syster. Efter det sa han att vi skulle komma klockan elva imon, och vi frågade om det verkligen var så, och han drog samma ramsa igen. Med samma ord, i samma mönster. När vi sedan gick hem, då kvällssolen hade givit vika, och mörkret hade fallit, tog jag och min syster ett tåg hem. Dagen efter kom vi dit, och möttes av cheferna, som stod med armarna i kors och sa att det inte fanns arbete längre, för oss. Dom var till och med så oförskämda, så att dom frågade vad vi gjorde där, egentligen. Och vi gick därifrån, alldeles avklädda, med blickarna sänkta, och benen släpande efter. Jag lade mig i min säng, och låg där. Läste på TEXT-tv att någon var efterlyst. En kille, i blont hår. Sen, var det en festival lite utanför, och hela stan gick till tågstationen. Och det var feststämning på gatorna. Men folk i mikrofoner började ropa ut att den misstänkte som borde veta själv vad han var misstänkt för, självmant skulle överlämna sig till polisen. Vid tågstationen. Och festivalen var ingen festival. Det var en nyfikenhet, som drev alla att vallfärda till tågstationen, för att se vem den skyldige var. Så ropade hotfulla röster i megafoner. Och jag fick känslan av att det var jag, utan anledning, men som en klump i magen. Och alla gick snabbare och snabbare. Och rösterna i megafonerna sa att det nu var sista chansen för han att lämna över sig, innan dom skulle nämna den skyldige vid namn. Sen sa megafonerna mitt namn, fullt med ”sch”-ljud. ”Cassschiusch Claysch”. Och jag rusade till tågstationen, där två hårhänta poliser mötte upp mig, med fasta grepp runt armarna, och sen handbojor. Där gick vi på paradgator, och alla kastade sig fram för att se mig, och se vem jag var. Jag hörde alla viska: ”men det är ju han”. Och ropade till alla: ”Jag är oskyldig”. Varvid alla suckade, och pustade, och jag insåg att alla visste vad jag hade gjort, utan jag. Sen kom hela poliskåren, och höll upp mig som en jakttrofé, och jag höjde näven mot skyn och sa ”Alla är galna, det är inte jag”. En kille kom fram till mig, och sa: ”Skaffa dig Leif Silbersky, han är bra”. Och jag svarade: ”Är inte han alltför dyr?”. Sen motades jag upp till en slags piedestal, och framför den, stod hela publikhavet. Ett gigantisk skara människor. Säkert några miljoner. Jag stod där uppe, och log. Tills jag såg killarna bredvid mig som anklagats för samma brott. Och de var apor, mer eller mindre grottmänniskor. Som alla var vilda, och primitiva i sin motorik. Slogs mot varandra i buren, och jag förstod snart, att det var buren som jag skulle sitta i. Vad jag anklagades för, vet jag inte. Allt jag visste var bara att jag var oskyldig. Som en Josef K. Som en Josef K. Innan jag vaknade.