Ett pack.

Mina ögon, alltid tårfyllda. Min läderjacka, tätt omsluten. Sockarna, halvt uppätna, och skorna redan av. Vem är jag? Ett pack. Vem är jag? Ett jävla pack. Ett trasigt pack. Som får omgivningen att lida, och bara därigenom, se mig. Men att gråta, när jag gråter, är att upprepa orden, jag helst av allt, inte ser ens finns, jag helst av allt, förtränger, som knappast någonting. Att bry sig om. Mina tår, med bölder på. Och fingrar, gjorda utav stål. Såg jag ett mål av Zico på SVT, och blev glad om så för stunden. Bara i några sekunder. När timmarna, väntade, otåligt utanför. På att slå mig, helst ha ihjäl mig. Liksom känns, det att, jag känner med tankarna, och aldrig, tänker med känslorna. Hoppar jag på ett ben, betyder inte det heller, att mitt andra ben är trasigt. Jag kanske bara vill låtsas det. Med skjortärmarna redan kavlade, och hakan, ren och kal. Sätter jag mig i fosterställning, och skriker som ett barn. Att inte kunna behärska situationen, är att sitta hjälplös där i. Men att behärska den, just behärska den, är att springa livrädd därifrån. För första gången, förbrukade jag, någonting. Som inte på något sätt kan köpas igen. En tjej som sa, hej då. Till mig, som sa hallå. Grät, jag, för att jag sa hallå. Har jag gråtit här sen dess. Varenda sekund, utan känslorna. Är en död sekund. Utan mig. Jag ska göra tiden till min, och få den att gå i mina steg. Jag ska klättra världens alla berg, och få bergen, att klättra upp på mig. Och så kär var jag i hjältarna, att jag glömde av, vem jag var. Så kär var jag i hjältarna, just för att dom, glömt av, vilka dom var. Så kär var jag i friheten, bakom gallret gjort i brons. Så kär blev jag i gallret, från utsidan, för att gallret inte längre, brydde sig. Jag måste hela tiden skala bort en bit av mig, för att gå vidare, igen. Jag måste klyva det itu, för att bli av med det. Mina vingar, brokiga och tunga. Mina ben, blodiga av sår. Sa poeten till han på Kumla, att ”också kan väl du”. Gardinerna i trasor, blomsterkruka fylld av aska. Med publiken full av drömmar, spelar jag upp en tragedi. Om mannen som gick vilse, i sin förföljelsemani.

***

Det är likgiltigheten som skrämmer mig. Rastlösheten driver mig, framåt. Knuffar mig, mot stupets kant. Just därför att likgiltigheten finns.

***

Det är en jävlig tid vi lever i, nu. Nästan vuxen. Men varje försök att stadga sig, slå sig ner, odla rötter, och leva normalt, slås ner brutalt, av blotta rädslan av att bli fast, och lämnad kvar. Som myggen sätter sig på knottrig hud. Sitter också jag på er. Som myggen sitter på knottrig hud, sitter också jag och ler. Suger blod, och suger blod. Jag har en plastorm under sängen. Det är mitt kramdjur. Min enda vän, och den enda, varelse, som jag kramar ibland.