485. Ett blått skåp

Springer, why? Människor, faller. I gravar, nästan självmant. Köper mat, och sparar kvitton. Mamma, jag är ett barn, eller så ljuger jag. Jag vill, sitta längst fram i kundvagnen, och peka ut min värld, med en öppen hand, riktad, mot, leksakerna. När jag är trött, byt batteri. Folk pratar engelska, med överlägsen attityd, som om, dom köpte Amerika med några ord, en fras i en film, så köpte dom, med orden, också sin version av Marlon Brando, en staty, de stoltserar med på stan, en version av verkligheten, där alla bygger sina hus, och bygger ut, för att kunna stoltsera inför andra, men aldrig vara just, i den. Lever ni, gamla män, med porrfilmer? Med några, stön, sålde ni era kön, till en rakad fitta. En vaxad anal. Er version av sanningen, hamnar under sängen, som sju sorters blommor på midsommarafton, plockar ni några fler, för skärhets skull. Tänk att få hon, den där. Så dör ni, nästan självmant. När hon går laget runt, men blundar åt er. Jag har tavlor på väggen, jag har någonting att bry mig om. Vad gör jag här, ha, för att överallt annars, har folk, i för stora kläder, med för stora verktyg, och för små kukar, visat vart det blå skåpet ska stå, bara genom att ställa det där. En annan har byggt ett blått skåp över alla andra, blåa skåp. En annan har byggt ett blått skåp, under marken.

Jag vill inte se. Jag vill inte vara med. Ett fönster med imma på, är jag fönstret eller imman? Varför måste jag vara allt jag ser? Varför kan jag inte bara lämna det ifred, och mig själv ifred, som två lika främmande ting. Oberoende av varandra.