483. Tre låtar..

I still haven't found what I'm looking for
Jag tror att Bono har gått vilse bland alla saker han så säkert, verkar, veta, finns.

(Nu vill jag bara lyssna på Ben E Kings, Phil Spector-producerade, Spanish harlem. Jag kommer nästan ihåg varje pianostamp, och hur ensam han är när han sjunger, there is a rose in Spanish Harlem. Ungefär som om den är omöjlig att fånga. Ungefär som när Morrissey sjunger, There's a light that never goes out, och verkar tveka, även, på sina egna ord.)

Tangled up in blue
Och hej, kids, vi är uppsnärjda i det blå, men Bob Dylan är redan på väg därifrån. Skynda, knyt skorna, och häng med.

Han är symbolen, för att inte sätta sig ner på en stol och låta alla dimmiga dagar flyga förbi som något annat än just dimmiga dagar. Han plockar isär varje ögonblick, för att kolla vad som finns innuti. Varenda, ansiktsuttryck, som om någonting hade hänt. Men inte som en översittare, inte med en pekpinne, men just som en liten, nyfiken, pojke, i den ruffsiga frisyren man får när man har rullat runt på gräsmattorna, fått gräsfläckar på jeansen, och slått kullebyttor, på ängarna.

Jag tror inte Bob Dylan finns, som person. Han lever bakom varje ord, som varje ord, flyger åt samma håll som vindarna. Varför blir jag alltid sån här när jag snackar om Bob Dylan? Som en liten pojke på Lunarstorm, som inte ens har lärt sig stava till "Jag älskar dig", som inte kan måla ett hjärta, och inte få den röda färgen, att stanna kvar, innanför, men som ändå, i tusen stora bokstäver, och tvåtusen utropstecken, ska förklara precis hur han mår, hur kär han är, och hur söt hon är. Genom att skriva, "jag älskar dig", hundra gånger om, och dessutom stava fel.