502. En skeppsbruten son

Hemma igen, som en ö på ett stormigt hav. En skeppsbruten son, på väg, med spårvagnen till sin far, för att säga ”hej då, jag drar till Brasilien”. Jag vill se Garrincha, på stränderna, och jag vill se Garrincha, festa en kväll. Vi pratade om lirare, om fotbollslirare, om lirare, att lirare, alltid hamnar fel i övrigt. Som Garrincha, Maradona, och George Best. För fotbollsplanen är bara en minitatyr samhället. Jag är bollkallen, överallt. Hemma igen, men utan nykel till mitt lås, och dörren, som en gång, byttes ut, just för mig, nu är jag utestängd, och min öde ö, på stormigt hav, består av ett, tangentbord, med skev skärm. Det är inte bara mitt hem, men det är min bästa vän. Vill höra orden krascha och slås sönder, som spegeln ur sin ram, som bröllopsfotografier vid sängkanten, DET ÄR MIN TUR ATT SLÅ. För många konstiga ändelser, oregelbundna stavelser, och rena principer, spelar för stor roll. Låt orden gå sin egen väg, till samma massgrav, av sakerna jag inte kunde bli, återstår bara en, och just den, att vara mig själv och komma undan det. Herre gud, GUD, gick jag på myten om mig själv? Jag hade gjort blandband till kärleken, när datorn hängde sig och allt försvann. Ska jag sluta tro på kärleken för det? Ska jag ta det som ett personligt påhopp, och sluta vara kär, då? Eller ska jag bara strunta i det, strunta i att vara mig, sluta upp med att hänga så tungt över tangentbordet, och låt min lilla, öde, ö, bebyggas till sista tum, bjud dit dom ni känner, och säg, så kan vi surfa, högt och lågt, på vågorna. Så kan vi blåsa liv, i stormigt hav. Så kan vi LÅTSAS ATT VI FINNS. Vi kan låtsas att vi verkligen lever, som en parantes till alla andras liv, har jag lärt mig sätta citattecken på sånt jag inte skrivit själv, och sätt ett citattecken över hela min kropp, måla det med turs, eller tatuera det, med blod och en trubbig nål, för vad jag än skriver, så finns det någon annan som skrivit, precis, samma, ord, först. Jag ska inte ge mig, jag är inte på väg, att lägga av, jag är bara trött på att hela tiden, försöka vinna matchen, som om den var någonting värd att vinna, annat än för kampen i sig, och rädslan för att förlora, finns ingen trofé för att komma nästsist i en stor turnering, finns inga troféer kvar att dela ut, till såna som mig.