503. Mormor svarar alltid i telefonen: Jaha

Vill höra flås, andetag, med iskall luft. Vill höra stön. Vill höra ilska, smärta, och en man levande begraven. Vill höra skriken, rädslan, och livsglöden, när jorden ännu en gång plattas till. Pressas över, och lämnas till sitt öde, och att odla blommor och sju sorters rosor för folket på midsommar att plocka, stoppa under kudden, och göra kransar av. Hjälp, mig. Hjälp, mig. Snart får jag jorden över mig. Men innan dess ska jag leva mitt liv. Som hjältarna i tidningar, och bara så. Vill höra blod och svett. Som droppar ner mot hård betong. I en pöl, av andra andetag. Finns såna, finns, mina hjältar. Vill veta vem jag är. Hur Strindberg höll sin penna, slängde sopor, komposterade han skiten, även när andra inte såg? Metall för metall, mot matrester och bilbatterier. Knöt han kompostpåsen extra hårt? Insamlingar till Bratislava, konservburkar i speciella kartonger. Lysrör av fel sort. Sorterade han soporna, även när andra inte såg? Pulverkaffe med granit, sockerbitar, a la farin. Halva SMS, en ilsken mor. Hur handlade dom med kreditkort, eller handpenning, tog bussen till stan, när spårvagnen ställdes in. Nudlar som gick av. Bajspåsar och bakfyllor. Som alla brända ord, framför alla brända barn, vill också jag vara där och se om Stig Dagerman, verkligen, fanns. Och Bob Dylan, rakt ut i tystnaden. Hur han höll sin gitarr. Med harmonikan svajande fritt i luften, som en torkad ros, mot en studentkavaj. Vill höra hur repen slits av under snaran, vill höra, stegen, av bödeln, när han kommer för att hämta mig, och ännu en. Dör folk, eller är det bara ett spel. Vill veta om jag finns, och höra kniven skära ett stycke till. Vill höra orden gå sin väg, och mormor svarar alltid i telefonen: Jaha. Och när man frågar hur hon mår, så säger: Jodå. Vill höra folk som svär. Vill höra änglar, störta, mot vassa klippor, vill känna stanken av urin, när jag går hem. Vill veta om jag finns, om mina hjältar fanns, hur såg dom ut på morgonen? Och tvättider, torktumlare, mikrovågsugn. För lite kylarvätska under motorhuven, punktering, och en gravad lax med likmaskar. Bensinpriser, som trissas, avloppsstopp, och elektriska stötar. Vad gjorde James Dean när han var barn? Ruttna jordgubbar för 40 spänn, tamponger, knark, och lokaltidningar utan nyheter. Mögel på brödet och ingen ost kvar. Vad gjorde Kevin Rowland åt sånt?

Vad tjänar jag på det här? Att sitta här och skriva ord, bara för att skriva. Bara för att hävda mig, inför en okänd skara, okända ansikten. Är det värt alla sena nätter, och tankar på James Dean, Kevin Rowland, och låtcitat, ställer klockan att ringa bara några timmar senare, försöker lägga mig ner, men tankarna på musiken, och alla ord, som studsar ut och in, allt det vägrar att släppa mig, ner till drömmarna. Vaknar upp med drömmen fortfarande hängande som en spindelväv i en öde källare, framför mig. Med drömmarna hängande som Babylons hängande trädgårdar, över stigen där jag går och måste gå, för att komma någonstans. Med drömmarna, som dagg över gräset, på ängen, där jag korsar fram och tillbaka, ut och in, till synes, vilsen, en hel dag, just för att komma framåt. Och just för att drömma igen. En stjärna faller, på avstånd, det är över nu. Inser jag med. Och drömmarna, när jag vaknar upp, hängande, som en klase vindruvor, framför mig, men omöjliga att nå. Jag har försökt, som jag har försökt.

Ska ni slå ner mig, eller står ni bara där?

Jag vill höra åskans brus, mot havets vilda gäss. Jag vill se fågelungars ben gå av. Jag vill veta att jag lever. Jag vill se fågelungars ben gå av och om någon fågelunga bryter av mitt ben, så ska jag ställa mig, förundrad, men försynt, förfasad, men förkyld, och säga, till fågelungen, titta vi lever, jag kan känna att jag lever. Jag rör mig hellre några steg åt andra hållet, än att bara stå still och inte veta vart jag är. Vart är jag? Har lite svårt att se vad jag är i det som inte rör sig. Har lite svårt att röra mig. Så jag sätter det andra i gungning, och stannar kvar. Eller gör, exakt, precis, tvärtom.

Sprang dom runt med bandare i stan och hur kan tankarna på Pessoa, hålla mig uppe till klockan tre? Om Pessoa och William Oldham var samma person, ibland känns det så, som ännu en pseudonym ska jag skapa min version av sanningen, med olika pseudonymer, i slagsmål med varandra, och slagna blodiga, för rätten, att stanna kvar.

***

Anthony & the Johnsons – You are my sister
M Ward – Fool says