504. Those were the days:

Dessa galna, vilda, tider. Hur rädd jag är för att dom ska springa ifrån mig, hur rädd jag är för att dom inte ska öppna sina klor och äta upp mig, totalt, utan bara snudda mig, bara klappa mig på kinden och nypa mig i låret och säga hur gammal jag är, och kamma mig i håret, för ett släktkalas till. Men samtidigt, hur jag hatar att vara mitt i. Ett inferno, av sena nätter. Svart kaffe, ingen mat. Sena nätter, och blandband som radar upp låtar i mitt huvud, utan att kunna bestämma låtföljd känner jag bara låtarna dunka i huvudet och varenda ton dra mina tankar isär. Lämna mig i fred, låt mig vara. Orgier av telefonsamtal, dans, samtal om kärleken, ingen kärlek, och sen, fråga chans, gå runt på stan och droppa namn. Sena nätter, med Nietzsche-citat, svart kaffe, en cigarett, och långa utläggningar om Kafka. Biblioteksböcker som aldrig kommer in. Allen Ginsberg, William S Burroughs, Charles Bukowski, Jack Kerouac, och längtan efter att göra någonting, som inte för en enda jävla sekund, betyder någonting. Klottrade svordomar på spårvagnar, könsord i bankomatkön. Alltid beat, väldigt mycket Strindberg. Öl i parken, dans utan balans. Sena nätter och pizzor på vägen hem, ett glas whiskey och några öl, lite TV-spel, sen, lite till. SMS om fest i stan, vilda cykelturer utan att hålla sig i. Fylla, dans, förälskelse, sena efterfester med gin, och lite whiskey, ”Kenta är gud”, på en husfasad, ännu mera gin. Råa filmer i videobutiken, dans, dans, dans; och dagen efter vakna upp någon annanstans. Hjälp, vad gör jag här. Vincent van Goghs tavlor; med samma nerv genomlider jag varje sekund. Försöker se penseldragen, nästa steg. The Moldy Peaches, bastubad och TEENAGE KICKS. Stefan Holm på TV:n, bjuder upp till allsång, en skål för husgudar, en skål för Stefan Holm. Väldigt mycket madchester, en hel del Stone Roses. Joy Division. Och skynda hem, till efterfester med gin, och efterfester som aldrig tar slut, men börjar om på nytt i dimmorna, och den söta doften, Northern light, i en ring, norskt vatten, och ”jag älskar dig”, till en kompis, som sjunger lika högt, med till, ”I’m waiting for the man”, och ”jag är glad att du fortfarande lever”, man vet inte hur länge till. South Park på fyllan, och höga skratt. Ali G, is the one. In da house. Men Simpsons är många fler. Alla prat om vem jag är, som en heroin-chick, Pete Doherty, och Kurt Cobain, men aldrig som den lilla pojken och skuggorna. Bob Dylan, ensam. Van Morisson, fri. Jag själv som en fågel, inträngd i en folksamling. Inlåst i en bur. Om ni ska ta mig någon gång, så ta mig nu. Svettig panna, DANS, en pulsåder, som dunkar, utanpå, eller slagsmål. Kvällar som tog slut för tidigt, i hysteriska löpningar från torg till torg, ser någon oss, säkert ser dom, men vågar inte ta emot. Ensamma nätter, med pölarna. Vandrande hem, med blicken sänkt. Linnégatan med dess sena fik, försenade bussar, och Slottsskogen på kvällen, engångsgrill och gröna plastpåsar. Sena samtal, soluppgång, trasiga jeans, söndriga converse, vitt skärp, och svarta luvtröjor. Så stanna lite till. Din öl står i kylen, och Maradona som kylskåpsmagnet. Kicka en boll, för drömmen om Garrincha. Citerar klassiska sportreferat, tänker på Borg mot McEnroe, ibland, Jacob Hård om längdhopparen på innerbanan. Hundra höjdare, och skrattsalvor åt Jeltsin, på Jeltsin, för Jeltsin, i alla fall åt samma håll. Folköl och Champions league. Sena besök på uteställen, och ivriga försök att omvända DJ’n. Motown-musik, Phil Spector, Libertines, kalla vindar och Bright Eyes. Regn mot rutan och Tom Waits. Alla nätter när The Clientele varit bäst i världen, alltid ensliga nätter, såna man ser tillbaka på med kärlek, men, oro, för om en enda likadan natt kommer igen, så blir jag kanske kvar. Joy Division. Trigger Happy TV. Schack för tankarna på Bobby Fischer. Nedräkning till fotbolls-VM, Zlatan, Zlatan, och klacken 2002.

***

Det finns två typer av människor. Den ena, som det går att lita på. Den andra, tvärtom. Ibland kan den ena delen av mig inte lita på vem jag är, och ibland kan jag inte lita på att den andra delen av mig själv, inte tillhör vem jag är.