509. Velvet Underground & Nico, del 1.

Well, never mind, we're ugly but we have the music.

Alla har säkert sina högst personliga upplevelser av musiken, och när hjältar föds i en repeatknapp som av ett misstag sätts på och eftesten är redan för lågt sjunken för att någon ska orka trycka bort repeatet, så just denna dagen, i soffan, lunga mot lunga med Marie, till exempel, så blir den här låtan någonting, några andetag, och på morgonen efter, ligger Marie kvar, och låten är verkligen stor när man går därifrån och kanske inser att Marie är en sån tjej man aldrig någonsin träffar igen. Typ.

Jag har ingenting sånt, eller klart jag har. Men inte så. Jag har bara ett klart jävla minne av hur jag låg hemma och hur det luktade när jag hörde klinkandet av pianot, Sunday morning, lukten av gammal kompost, och jag hade inte hört något liknande innan. Jag hade precis lyckats få min lillasyrra att lyssna på The Smiths, och tyckte nästan synd om henne när jag gav "The Queen is dead" i 12-årspresent, och hon fattade såklart ingenting men låtsades bli glad och jag insåg hur mycket jag tyckte om henne, trots allt.

Idag, typ, 16 år senare, nej, men 6 eller 7 år senare, sitter jag med en banan-t-shirt. För den skivan är verkligen min. Bananen som jag en gång av misstag ljög att min farsa hade på vinyl och att jag hade skalat av, jag vet inte vad jag sade men jag var full och han hämtade in hela sitt gäng av sneda luggar, och jag fick sitta mitt i rummet och nästan bekänna hur dum jag var, när jag trodde jag var cool att ha skalat av ett bananskal från en vinylskiva, jag tror dom undrade vem jag var.

Och det var vi som blev kompisar och av den största indie-killen i hela stan lyckades jag ha rätt och en litteraturkille från Lund, när vi sa att Lou Reed sjöng Sunday Morning och han svarade att det inte var så.

Jag köpte min banan på Bengans, och jag ringde min kompis samma kväll, som inte heller hade hört Velvet Underground tidigare, och han frågade, hetsigt, upphetsad: hur är den? Och jag svarade nog, bra, men lite överskattad. Den är ju svår.

En av 10 klassiker alla måste ha. En av världens 10 bästa skivor. Ever. 4-ever. Och så kommer det alltid att vara. Någon dag, snart, ska jag skriva mer om skivan och skriva om varje låt, och skriva, skriva, skriva.

Hej då.