514. Beethovens femte symfoni

Jag ska köpa Tjajkovskis första pianokonsert. Jag ska köpa den och hoppas, att den, kanske förändrar mitt liv. Det var en man på radion idag som berättade om den, och han, sa, just det: den fick mig att öppna en hel ny värld, jag inte trodde fanns.

Och att Bach är så stor, och så fulländad, att folk, slår ut med armarna och frågar: varför blev det ingenting av Bachs söner?

Mozarts trollflöjt och Beethovens femte symfoni. Står alltid som en skiljelinje, för hur allt är uppdelat, och i vilka led, vi står. För eller emot, den ena av dom två. Som England, varje kväll under andra världskrigets dagar, på BBC, spelade upp Den femte symfonin, som ett sätt att gjuta mod. Och Vivaldi var harmonierna. Jag orkar inte ens prata om harmonier nu, när Beethoven rev ner varenda jävla ridå som fanns. Ändå var det väl, Beethoven, till Mozart, eller Mozart som vände sig till Wagner, kanske Beethoven och Wagner som tillsammans en natt, satt och pratade, och till slut, suckade, och sade: efter Bach finns ingenting kvar att göra, för Bach har redan gjort allt. Sen kom Beethoven som ett pain in the ass, och skruvade upp volymen, på tysta konserter.

***

"I was watching Discovery when I found out that Bruce Springsteen was his mothers only son."

***

Ändå är Becketts "Mercier et Camier" kanske min personliga, favoritbok. Just därför att den fångar beatnikens alla ansiktsuttryck, regnet, och plågade miner, då skinnet vecklas men det fortfarande är lång väg att gå, alltid, utan mål inom synhåll, utom räckvidd, men kanske, i tron och drömmarna om tiden, redan bakom nästa gatuhörn. Beckett möter Proust, just där. Och Proust med lugnet och tidlösheten, det är svårt att förklara; verkligen. Men Proust med mörkret och skuggorna, med stillheten, som en flaskpost åker med sin å, i stilla strömmar och någon gång väntar på att plockas upp och läsas.