512. Jag vet inte

Ett föraktets hån, en spottlåska rakt fram; jag ser dig, gå hand i hand, med han, som ingen någonsin, trott, kan få, en sån som dig. Nu, jag åker snart till Italien. Du vet, där vi skulle ha villa med egen strand. Jag vill inte ha dig! Jag vill inte ha dig!

Jag tror inte att någon, någonsin, läser allt jag skriver. Det vore nästan, lite, absurt. Men jag skriver nog, för mig själv. Jag vet inte, jag vet inte. Jag tycker ju om er. Jag tycker ju om musik. Det känns mer som en bra grej, att försöka betala tillbaka kakan, jag äter av, med några ord, men ibland känns det som att jag skriver allt en gång till, en gång till, en gång till, och, att allt jag har skrivit, dessutom har skrivits av andra förut. Det är ju inte unikt. Men, jag vet inte.

Jag dricker te. Hur intressant är det att veta på en skala? Jag åt en hamburgare till lunch. Med pommes frites, köpt på Willy's. Hur intressant är det att veta på en skala? Herre gud, jag ska skärpa mig. Jag känner mig jättedum. Jag vet inte varför jag sitter här, varför jag skriver här, jag vet inte, hm, lite, ironiskt, att jag inte kan sudda ut ord. Eller kanske bara, väldigt typiskt. Jag har aldrig varit särskilt bra på att radera ord. Eller glömma någonting, oavsett hur ointressant det någonsin är, och hur ointressant det någonsin kan bli, är upp till mig, att skriva om, och om ni vill, upp till er, att läsa ifrån.

Puss & natti.