507. Och det var den första skivan jag köpte...

Och jag har den händelsen spelande framför ögonen, när jag blundar, och det är fortfarande ganska klart; jag var bara ett barn, och farsan sprang runt i vårat vardagsrum och jag kollade på vinylskivorna som jag inte förstod vad det var och jag frågade farsan vilket som var världens bästa band, och han svarade The Beatles, och räckte över Sgt. Peppers Lonely heart club band, och det var som om regnbågen visade sig den morgonen, och jag såg färger, den öppnade dörren till färgsinnet, och jag såg färger nu, och när jag var, hm, när jag var, hur gammal kan jag ha varit? – När jag var 11 år, fick jag åka med mamma till en affär och hon hade lovat att jag skulle få köpa en sak där som jag ville, när hon hade slutat jobbet, och vi åkte i bilen, väldigt snabbt, för hon hade bråttom och skulle köpa massa kläder och jag väntade vid vardagsrumsfönstret, och tittade på vägen där hon skulle komma och jag hade varit uppe i mitt rum, och tagit fram kassaskåpet under sängen och det var blått och en sån där snurrbricka som man skulle snurra på, för att få upp det, och koden var 45 åt höger och 9 åt vänster och i kassaskåpet låg en hundralapp, massa tiolappar och massa mynt från andra länder men också några mynt från Sverige och jag hade tagit varenda svensk enkrona, och enkronorna låg i min ficka nu, och sedlarna hade jag stoppat in i en plastplånbok som jag hade köpt i en leksaksaffär i Stockholm några år tidigare och i samma affär köpte mamma och pappa ett bordshockeyspel och i samma affär i Stockholm gick vi in i, dagen innan kvällen då Maradona grät och Tyskland fick straff och den glänsiga målvaktströjan låg som ett sträck ner i vänstra hörnet, men inte räckte ända fram, och glitter splittrades, kastades in på planen, VM-90, och jag minns att farsan och Mats-Ove som vi var hos, snackade, om hur dåligt det var att döma straff så sent, i en VM-FINAL, och mamma höll med och dom sa någonting om Maradona, någonting, att det var rätt åt honom och jag minns att alla höll med, och jag fick stanna uppe extra länge den kvällen för att se hela matchen, och dom pratade om mig, när jag satt bredvid, och dom sa att Maradona var inte en bra kille, som Håkan Hellström sjöng; lillebror bli inte som jag, det kändes som att dom lutade sig över mig och viskade det i mitt höra, för jag minns det fortfarande väldigt klart, och hur dom fortfarande pratade om Kamerun och Roger Milla den kvällen Maradona grät, jag minns Maradonas tårar som jag minns Roger Millas dans, och senare köpte jag och farsan en plånbok av äkta läder i Turkiet och farsan prutade inte och mamma prutade lite, och det var en sån som man kunde vika ihop och den var säkert tre gånger mindre än plastplånboken jag hade köpt i Stockholm, och den fick till och med plats i framfickan på mina nya, blåa, jeans, men det var plastplånboken från Stockholm som jag hade i min bakficka, på mina andra, slitna jeans, med gräsfläskar på, och en tyglapp med Musse Pigg på knäet från en cykelolycka när jag och min tvillingsyster cyklade ihop och hon slog ut sina två framtänder och i plastplånboken låg förresten en bild på mig och min syster från julaftorn tidigare samma år när vi hade fått längdskidor och såna öglor man kan stoppa in sina fötter i, och binda åt, och vi skrattade och farsan och morsan snackar fortfarande om den julafton när vi skrattade i fyra timmar, skrattade på oss, och sen rusade upp till våra garderober och tog på oss alla kläder vi hade, på samma gång, och skratta på oss igen, men det var nog inte för bilden och skidorna som jag hade platsplånboken, utan för att jag inte skulle behöva vika sedlarna lika många gånger, så jag satt där och väntade på att mamma skulle komma hem och när hon kom hem hade hon jättebråttom som jag trodde hon skulle ha så jag satte mig i bilen och tittade ut och var väldigt nervös för utflykten, alltid rädd för stora människor och jag satte på countrymusik från ett band jag hade köpt i Borås en gång, när mamma och pappa köpte en CD-spelare och jag blev kvar och dom kom ut och jag vågade inte fråga, men frågade till slut, när dom sa; vi måste gå nu, jag frågade; kan jag få köpa det här bandet, och det var Roger Miller och King of the road som var anledningen, kanske orsaken, och några kvällar innan hade jag och farsan suttit och kollat på en sån där årlig countrygala i Nashville och där hade alla sagt att Roger Miller var bra, och dom hade spelat den låten, och farsan sa likadant, och jag tyckte också, verkligen, att den var någonting, fint. Och det är den. Men dom sa, nej vi kan inte köpa det här bandet, vi måste gå, och jag, grät faktiskt, och det var inte för att jag skulle vilja övertala dom på något sätt, men för att jag ville ta med mig Roger Miller hem, och vi köpte bandet igen för farsan har alltid varit svag för tårar. Och nu satt jag och lyssnade på det. Sen kom mamma ut i bilen och vi åkte in till affären, och på vägen dit räknade jag alla sträck i mitten och lekte för mig själv, försökte hålla andan när det var heldraget och så där, och hon parkerade bilen och gick betalade med några mynt i parkeringsautomaten och frågade mig om hur många mynt hon skulle behöva och jag som aldrig hade en aning om sånt, svarade bara; jag vet inte, och fick nästan lite dåligt samvete för att jag inte visste, och jag tänkte att jag kanske ska lägga några kronor själv, för jag hade så många i fickan, men då kanske det inte skulle räcka till skivan så jag sa ingenting, och fick nästan ännu sämre samvete, men vi gick ut ur bilen och jag var rädd för varenda stor människa som gick där, och hon handlade kläder och jag gick bredvid och innan affärerna skulle stänga, några minuter i sex, så sa hon, gå in där, och jag gick in där och var livrädd för han som ägde den, och han tänkte nog, var det för liten ungjävel som kommer in nu när jag ska stänga, och jag letade jättelänge och mamma blev jätteirriterad på att det tog så lång tid och jag vågade inte fråga för jag vågade allra minst höra ett nej, det hade knäckt den dagen totalt, och det var en sån tid när alla dagar, bär ens liv, med en hand, som om ingen morgondag finns, men till slut frågade han och jag svarade och han plockade fram skivan under disken och jag plockade fram mina pengar. Och det var den första skivan jag köpte, och nu kunde jag spela den på mammas och pappas nya CD-spelare, allt skulle bli bra, men jag vågade aldrig säga till mina kompisar vad jag lyssnade på och när dom frågade så sa jag att det var farsans skiva, men den var min. Och det var The Beatles blåa samling. Och det var långt innan jag insåg att The Beatles, också var alla andras angelägenhet, det var dagarna då The Beatles var allas andra angelägenhet och jag stod längst ut i skaran, av alla andra, bara nöjd att kunna vara där, och bara, vilja vara som dom. Jag lyssnade på den bara för att farsan hade sagt att The Beatles var världens bästa band, men jag stod där helt ensam, ändå, och jag älskade verkligen, de skivorna. Vad rädd jag var. Och hur liten jag var. Vad rädd jag var. Och hur liten jag var.